Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 370 —
»Låt oss skynda,» sade Vinicius slutligen, »de kanske föra bort de
döda tidigare till följd af ovädret.»
»Ja, nu är det tid alt gå,» svarade Petronius.
Och iklädda mörka mantlar begåfvo de sig i väg.
Petronius var beväpnad med en kort knif, eller dolk, som han
alltid bar på sina nattliga utflykter.
Gatorna voro tomma till följd af regnet. Allt emellanåt lystes husen
upp af en blixt. Och slutligen sågo de vid skenet af en ny blixt
Libili-nas tempel och en del hästar och mulåsnor vid dess fot.
»Niger!» ropade Vinicius sakta.
»Här, herre!» ljöd en röst till svar.
»Ar allt i ordning?»
»Ja. Vi voro här när det nyss blifvit mörkt. Ett sådant oväder!
Det blir bestämdt hagel!»
Och Nigers farhågor besannades verkligen, ty snart började hagel
falla, först helt fint och sedan allt häftigare. Det blef kallt i luften.
Vinicius och hans följeslagare stodo i skydd för blåsten och talade
sakta med hvarandra.
lOra också någon skulle få se oss,» sade Niger, »så misstänker oss
ingen. Vi se ut, som om vi endast väntade på att regnet skall gå öfver.
Men jag är rädd för att de icke föra ut kistorna förr än i daggryningen.»
»Hagelbvn räcker icke länge. Vi måsta vänta ända till gryningen.»
Men efter en stunds väntan utbrast Niger:
»Jag ser ljus I Ett, två, tre — det är facklor. Se till, att
mulåsnorna äro tysta,» yttrade han åt en af sina män.
»De komma!» sade Petronius.
Ljusen blefvo allt skarpare. Snart kunde man se facklor under de
fladdrande lågorna.
Niger gjorde korstecknet och had en bön. Den tysta processionen
kom emellertid allt närmare, men stannade slutligen ett stycke ifrån
templet Vinicius och Petronius stodo tysta och undrade hvad denna
halt betydde. Men karlarna hade endast stannat för att betäcka mun
och näsa med dukar, ty från slafgrafvarna i närheten kom en sådan
svår stank, att det icke var möjligt att passera där förbi på annat sätt.
Så lyfte de upp sina bårar och fortsatte. Endast en kista stannade
framför templet. Vinicius och alla hans följeslagare skyndade fram,
men innan de i mörkret nått kistan, ljöd Nazarius’ röst helt förtviflad
emot dem:
»Herre, de lia tagit henne och Ursus till det Esquilinska fängelset.
Vi bära en annan kropp än hennes. De togo henne innan midnatt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
