Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVI - LVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 371 —
Och han vände sig mot Vinicius, som såg på honom med stirrande
blick.
»Hvad är det? Du har feber,» sade Petronius.
Men Vinicius svarade med en besynnerlig, bruten, slammande röst,
som den hos ett sjukt barn:
»Men jag tror ... att Han . . . kan gifva henne . . . åter till mig.»
FEMTIOSJ [JNDE KAPITLET.
Det regnade i tre dagar, en ovanlig händelse i Rom under
sommaren, och det haglade äfven, hvilket hindrade alla skådespel. Man började
blifva orolig. Vinskörden hotade att slå fel, och då slutligen Ceres’
staty i Capitolium skadades af en blixt, anställdes offer till Jupiter
Salvator. Ceres’ präster spredo ut ett rykte, att gudarna vredgades öfver att
man icke nog skyndat på med de kristna, och glädjen blef därför stor,
när det kungjordes, alt skådespelen åter skulle börja efter de tre
dagarnas uppehåll.
Emellertid blef det vackert väder igen Tidigt på morgonen var
teatern fylld af tusentals människor. Kejsaren kom också tidigt med
vestalerna och hofvet. Skådespelet skulle börja med en strid mellan
kristna som för detta ändamål voro klädda som gladiatorer och försedda
med alla slags vapen. Men publiken fick en svår missräkning. Ty så
fort de kristna kommo in på arenan, kastade de nät, treuddar, spjut
och svärd och omfamnade hvarandra, under uppmaningar till
ståndaktighet. Åskådarna blefvo naturligtvis alldeles ursinniga öfver detta
trots eller den feghet de ansågos visa, och verkliga gladiatorer gjorde
snart slut på de försvarslösa kristna.
Därpå följde en serie mytologiska scener — kejsarens egen idé.
Man lick se Hercules brinna i flammande eld på berget Oeta. Vinicius
hade varit mycket orolig för att denne Hercules skulle vara Ursus, men
lyckligtvis voro hans farhågor ogrundade, en för Vinicius helt och hållet
okänd man brändes vid pelaren. I nästa tafla fick Chilo, som icke
sluppit ifrån att vara med, se bekanta ansikten. Dædalus’ och Icarus’
död framställdes. Dædalus spelades af Euricius, den gamle, som gifvit
Chilo de kristnas tecken, och Icarus af hans son Quartus. Båda höjdes
medels ett sinnrikt maskineri upp och föllo sedan ned från en förfärlig
höjd. Quartus föll så nära kejsarens loge att ornamenten på denna
blefvo fullstänkta af blod, Chilo såg honom icke, ty han blundade, men
han hörde det döfva ljudet af fallet, och när han sedan fick se blod
så nära sig, höll han på att svimma en gång till.
Scenerna förändrades hastigt. Nu förtjustes hopen af den
misshandel, som de unga kristna jungfrurna ledo af gladiatorer, förklädda
till vilddjur, och slutligen fingo de åse, hur unga flickor, nästan barn
ännu, sletos i stycken af vilda hästar. Oupphörligt applåderades Nero
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
