Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för sina goda idcer, och han, stolt och lycklig, tog icke ett ögonblick
smaragden från ögat.
Det gafs också taflor ur stadens egen historia. Man såg Mucius
Scævola, hvars hand brändes öfver en trefot och fyllde teatern med en
lukt af brändt kött. Och offret uthärdade smärtan fika modigt, som den
verklige Scævola, med uppåtvänd blick och en bön på sina bleka läppar.
Nu var den vanliga middagsrasten inne. Kejsaren drog sig med
vestalerna tillbaka till ett enkom för tillfället uppfördt tält, där en
riklig måltid var framsatt. Åskådarna följde hans exempel, slogo sig ned
öfverallt och njöto af den mat, som slafvar på kejsarens bekostnad
delade ut åt dem. Endast några få promenerade omkring på arenan
och samtalade som förståsigpåare om hvad de sett och hvad som skulle
följa efter.
Men nu kommo slafvarna in och gjorde arenan i ordning igen.
Och från alla gångar, som ledde ut till dem, kommo kristna fram, nakna
och bärande kors på sina skuldror. Hela arenan fylldes af dem. Gamla
män, sviktande under bördan, kommo främst, därefter kommo män i
sin fulla styrka, kvinnor med upplöst hår, och sist barn. Korsen voro
prydda med blommor. Slafvar hade gräft gropar i marken, en för
hvart kors, och de kristna fingo nu lägga ned sina bördor och ställa
upp sig framför dem.
Svarta slafvar lade dem nu ned på korsen och började skyndsamt
spika fast deras händer och fötter, så att åskådarna skulle få se korsen
resta, när de kommo tillbaka. Teatern genljöd af hammarslag, som
gåfvo eko ända bort till kejsarens tält. Där satt han och åt och drack
och hviskade i örat på vestalernas prästinna. Men på cirkus fortfor
arbetet, den ena spiken efter den andra drefs in i de kristnas händer.
Bland offren denna gång var äfven Crispus. Han var alltid redo
till döden och gladdes nu åt att stunden var kommen för honom.
Man kände icke igen honom, hans utmärglade kropp var helt och
hållet naken, han bar endast en guirland af murgröna om lifvet
och en krans af rosor på sitt hår. Men i hans blick var samma
glöd som fordom, de samma hårda, fanatiska dragen syntes under
rosenkransen. Och hans hjärta var sig likt, äfven nu utslungade han
sina stränga ord.
»Tacka eder frälsare, att ni få dö samma död som han,» sade
Crispus, och hans ord ackompanjerades hela tiden af hammarslagen,
»måhända en del af edra synder försonas härigenom, men bäfven och
rysen, ty rättvisa måste skipas. Jag ser himlen öppen, men också
afgrunden. Jag fruktar icke döden, icke plågorna, men domen, ty straffets
dag är nära!»
Men i detta ögonblick hördes från de nedre bänkraderna en röst,
lugn och högtidlig:
»Icke straffets, utan barmhärtighetens, hoppets och glädjens dag.
Ty jag säger eder, att Kristus skall taga eder upp till sig och sätta
eder på sin högra hand. Varcn förtröstansfulla, ty himlen är öppen
för eder.»
Alla vände sig mot talaren, till och med de på korsen fastnaglade
upplyfte sina bleka, lidande ansikten och försökte se honom.
Crispus sträckte ut armen, som för att ljunga emot honom, men
när han såg mannens ansikte, sänkte han armen, böjde knä och mumlade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
