- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
376

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVII - LVIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 376 —

Och nu drog han elt djupt andelag, bröstkorgen höjdes, så att
refbenen framträdde tydligt, och ban ropade:

»Modermördare! Ve dig!»

Hofmännen vågade knappt andas då de hörde denna skymf slungas
ut emot världens herre inför flera tusen människor. Kejsaren ryckte
till och släppte smaragden. Crispus’ röst ljöd skarpt vida omkring:

»Ve dig, din hustrus och broders mördare! Ve dig, Antikrist!
Afgrunden står öppen bakom dig, döden sträcker sina armar mot dig,
grafven väntar dig. I fasa skall du dö och varda fördömd för all
evighet.»

Crispus arbetade förfärligt att slita sin hand från korset, men
förgäfves. Han var ohygglig att se, ett lefvande skelett, oböjlig som ödet,
han skakade sitt hvita hufvud och kom rosenbladen att falla från
kransen, som han bar.

»Ve dig, mördare! Måttet är rågadt och din stund är nära!»

Han gjorde än en ansträngning Det tycktes ett ögonblick, som om
han skulle lyckas frigöra sin hand för att hotande sträcka den fram
emot kejsaren, men plötsligen sjönk hans kropp tillsammans, armarna
sträcktes ännu mera ut, hufvudet sjönk ned och han dog.

Och nu började de svagare i denna skog af korsfästa den ena efter
den andra insomna i evighetens sömn.

FEMTIOÅTTONDE KAPITLET.

»Herre,» sade C.hilo, »hafvet slår som olja, vågorna tyckas sofva.
Låtom oss resa till Grekland! Där väntar dig Apollos ära, där vänta
dig lagerkransar och triumfer, folket skall afguda dig, gudarna skola
mottaga dig som en gäst, som sin like, men här, herre...»

Och han tystnade, hans läppar darrade, så att hans ord förlorade
sig i ett osammanhängande mummel.

»Vi skola resa när skådespelen äro slut,» svarade Nero. »Jag vet,
alt redan nu anse några de kristna oskyldiga. Om jag reste skulle alla
säga det. Hvad är du rädd för?»

Och han rynkade pannan, men såg frågande på Chilo och väntade
med någon oro på svaret. Hans kallblodighet var endast låtsad. Han
hade varit rädd efter Crispus’ ord och icke kunnat sofva natten
därefter, dels af raseri och blygsel, dels äfven af fruktan

Vestinius, som lyssnat till deras samtal, såg sig omkring och
hviskade:

»Lyssna till den gamle här, herre! Det är något besynnerligt med
de kristna. Deras Gud gifver dem en lätt död, men han kan hämnas.»

»Det var inte jag som ställde till skådespelen, utan det var
Tigellinus,» sade Nero hastigt.

»Ja, det var jag,» inföll Tigellinus, som hört kejsarens ord, >och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0378.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free