- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
381

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LIX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 381 —

FEMTIONIONDE KAPITLET.

Under den senaste tiden hade Vinicius tillbragt sina nätter ute.
Petronius tänkte, att han på nytt arbetade för att befria Lygia, men han
ville dock icke fråga om någonting af fruktan att förstöra saken för
honom. Denne skeptiker hade blifvit till en viss grad vidskeplig. Han
hade misslyckats i sina försök att taga Lygia ur fängelset, och
hädanefter trodde han icke mer på sin lyckostjärna.

Dessutom räknade han icke denna gång på någon gynnsam utgång
af Vinicius’ sträfvanden. Esquilinska fängelset, som visserligen hastigt
byggts upp från källarna på de hus, som refvos för att hejda elden,
var icke så förfärligt som det gamla Tullianum vid Capitolium, men det
var ojämförligt mycket bättre bevakadt. Petronius förstod, att Lygia
blifvit tagen därifrån endast för att undandragas döden i fängelset och
icke för att undslippa amfiteatern. Och han insåg, att hon vaktades
som kejsarens ögonsten just af denna orsak.

»Det är tydligt,» sade han till sig själf, »att kejsaren och Tigellinus
spara henne till ett skådespel, som skall blifva rysligare än de andra,
och Vinicius får hellre gå under än rädda henne.»

Vinicius hade äfven förlorat allt hopp om att kunna befria Lygia.
Den unge tribunen tänkte endast på alt få se henne i fängelset.

Vetskapen om att Xazarius i egenskap af likbärare fått tränga in i
fängelset, lämnade honom ingen ro. Slutligen beslöt han att själf
försöka den utvägen.

Uppsyningsmannen öfver slafgrafvarna mutades med väldiga summor
och lät slutligen Vinicius komma med bland de slafvar, som om natten
sändes in i fängelset för att hämta de döda. Och det var heller icke
någon fara för att Vinicius skulle blifva igenkänd. Han skyddades af
natten, af sin förklädnad och fängelsets bristfälliga belysning. Och
dessutom, hvem kunde komma på den idén, att en patricier, en konsuls
son, kunde finnas bland tjänare, bland likbärare, utsatt för febersmittan
—- och i förtröstan på alla dessa skäl började han sitt arbete, detta
arbete, hvartill de andra tvungos endast af slafveri eller den djupaste nöd.

Och då den utsatta aftonen kom, klädde han sig med gladt mod i
sin slafdräkt och begaf sig med klappande bjärta till fängelset i sällskap
med de andra.

Pretorianerna granskade deras tillståndsbevis vid skenet af sina
lyktor, den tunga järndörren öppnades och de trädde in.

Vinicius såg framför sig en rymlig källare, från hvilken de kommo
till en rad andra liknande. De upplystes svagt af vaxstaplar och voro
fyllda med människor, af hvilka många lågo vid väggarna, sofvande eller
kanske döda. Stönanden, sjukas hastiga Ilämtanden, sånger, sjungna
helt sakta, barns gråt och uppsyningsmännens eder hördes rundt
omkring. Luften var kvaf och förskämd. I skenet af de fladdrande lågorna
skymtade bleka, förskrämda ansikten, med febermatta ögon, blåaktiga
läppar och håret fastklibbadt vid den fuktiga pannan. Detta ohyggliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0383.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free