- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
382

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LIX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 382 —

fängelse var dock mindre förfärligt än det gamla Tullianum. Vinicius
darrade, när han tänkte på, att Lygia skulle vara där i allt detta elände.
Amfiteatern, de vilda djuren, korset, allt var bättre än detta fängelse,
med sin lukt af lik, och som genljöd af ropen:

»För oss till döden!»

Vinicius stod stilla, med händerna så hårdt knutna, att naglarna
trängde in i handens insida, och allt hvad han nu kände mynnade ut
i en önskan att få dö.

Bredvid honom hördes uppsyningsmannen öfver slafgrafvarna lala:

»Huru många döda ha ni i dag?»

»Omkring ett dussin,» svarade fångvaktaren, »men det blir flera
innan morgonen; många ligga i själatåget.»

Och han började beklaga sig öfver sin hårda tjänst: kvinnorna dolde
sina barn för dem, så att de fingo leta sig till liken efter lukten, han
ville hellre vara en slaf i något landtfängelse än vaktare i detta hål.
Uppsyningsmannen tröstade honom med att hans egen tjänst icke vore
lättare.

Vinicius vaknade nu åter till verkligheten och började söka Lygia
öfverallt, men förgäfves. Olyckligtvis skulle likbärarna endast gå in i
de rum, där det fanns döda och skyndsamt bära bort dessa. Men fyra
män valdes ut, som skulle stanna kvar öfver natten och genomsöka alla
källarna för att se efter om de döende hade aflidit. Och Vinicius blef
väld att vara med bland dessa fyra. Nu var han tryggare, han hade
hela natten på sig att leta efter henne.

Liken voro omsider utburna. Vakten sof, barnen hade tystnat,
utmattade af sin gråt, ingenting hördes utom här och där ett sakta
mummel af böner.

Vinicius kom nu med sin fackla till en fjärde källare, som var
betydligt mindre än de tre, han förut genomsökt. Med facklan högt
upplyft började han granska de lefvande. Plötsligen ryckte han till,
han hade tyckt sig se Ursus’ jättelika gestalt. Han släckte ut facklan
och närmade sig honom.

»Ursus, är det du?» frågade han sakta.

»Hvem är du?» svarade jätten och vred på hufvudet för att
kunna se.

»Känner du icke igen mig?»

»Du har släckt facklan, jag ser ingenting.»

Men nu blef Vinicius varse Lygia, som låg invid väggen på en
djurhud, och utan att svara Ursus knäböjde han vid hennes sida. Nu kände
Ursus igen honom och utropade:

»Lofvad vare Kristus! Men väck henne icke, herre!»

Vinicius betraktade Lygia genom sina tårfyllda ögon. Trots mörkret
kunde han urskilja hennes ansikte, som var blekt som alabaster, och
hennes utmärglade armar. Och vid denna svn fattades han af en kärlek,
som skakade honom i djupet af hans hjärta, en kärlek, så stark och
på samma gång så full af medlidande och vördnad, att ban toll ned
med ansiktet mot marken och tryckte sina läppar mot fållen af hennes
dräkt.

Ursus satt länge tyst utan alt vilja störa honom, men slutligen
frågade han:

»Herre, hur kom du hit? Har du kommit för att rädda henne?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0384.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free