Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 391 —
applåder; bacchanterna, prästerna, senatorerna, hela hans hof omgaf
honom i en vid krets. Men lian började långsamt promenera omkring
med Tigellinus på ena sidan och Chilo på den andra. Allt emellanåt
stannade han för att närmare betrakta en af dessa lefvande facklor eller
för att skämta med Chilo, hvilkens förskräckelse roade honom mycket.
Och nu stannade han framför en hög pelade, öfvertäckt af
murgröna ocli myrten. Eldens röda tungor hade endast nått olfrets knän,
men det var omöjligt att se dess ansikte, ty röken från de brinnande
kransarna dolde det. Men en vindfläkt slet plötsligen sönder rökslöjan
och visade hufvudet af en man med ett långt grått skägg.
Vid denna syn ryckte Chilo till, och från hans läppar kom ett skri,
mera likt ett rytande än en mänsklig röst.
»Glaucus! Glaucus!»
Och det var verkligen Glaucus, som såg ned på honom från den
brinnande pålen.
Han lefde ännu. Hans ansikte uttryckte stora plågor, och han
lyfte hufvudet för att för sista gången betrakta den, som förrådt honom,
beljugit honom, och som når han blifvit förläten, utlåmnat honom åt
de kristnas bödlar. Glaucus’ ögon lämnade icke Chilo en sekund.
Emellertid doldes de af röken, men när den blåste at sidan, såg Chilo
åter denna genomträngande blick fäst pä sig. Chilo vred sig under den
och sökte fly undan, men ban stod som förlamad och hade icke styrka
att röra sig ur stället. De närvarande stodo stilla, skrattet dog på deras
läppar, de insågo, att något försiggick mellan dessa två, och de tystades
af det ohyggliga uttrycket i Chilos drag. Slutligen gjorde Chilo en
rörelse, han vacklade, sträckte ut armarna och brast ut med skärande
röst:
»Glaucus! I Kristi namn, förlåt mig!»
Åskådarna ryste och väntade andlösa pä svaret.
Martyrens hufvud rördes något litet, högt uppifrån pelaren ljöd ett
stönande:
»Jag förlåter dig!»
Chilo kastade sig ned med ansiktet mot marken, han tog jord med
bägge sina händer och strödde öfver sitt hufvud.
Och flammorna slogo allt högre upp, de omringade Glaucus’ bröst
och ansikte, myrtenkransen på hans hufvud krymte ihop och snart stod
hela pelaren ända upp i ljusan låga.
Efter en stund reste Chilo sig. Hans ansikte var så förändradt,
att han tycktes en helt annan människa. Hans ögon blixtrade, den kort
förut sä svage greken stod nu inför de andra som en präst redo att
förkunna nya sanningar.
»Hvad är det med honom? Har han blifvit vansinnig?» hördes
oroliga frågor.
Men han vände sig mot folkmassan, och med upplyft hand ropade
han så genomträngande, att han hördes vida omkring :
»Romare! Jag svär vid mitt hufvud, att oskyldiga människor allifvas
här! Där står mordbrännaren!»
Och han sträckte ut sin hand mat Nero.
En förfärlig förvirring uppstod. Man flydde eller dolde sig i vagnarna.
Många förskräcktes och ropade: »Ve oss!» men stundom skallade ett
skri, man visste icke hvarifrån det kom : »Modermördare!» »Rödskägg!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
