Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 395 —
Och de gingo ut tillsammans. Vid trädgårdens port skildes de,
sedan Chilo först mottagit den välsignelse, han själf bedt att få. Han
visste, att kejsaren och Tigellinus skulle förfölja honom, och
medvetandet om att Paulus välsignat honom skulle styrka honom i det, han nu
gick till mötes.
Han hade icke misstagit sig. När han kom hem, fann han huset
omringadt af pretorianer under ledning af Scevinus, hvilka grepo honom
och förde honom till det kejserliga palatset.
Kejsaren hade gått till hvila, men Tigellinus väntade på Chilo. Han
hälsade den olycklige med en kall, olycksbådande nick.
»Du har begått förräderi,» sade han, »och du skall icke undgå ditt
stralf. Men om du i morgon inför hela folket på amfiteatern erkänner,
att du var drucken och icke visste, hvad du gjorde, samt att de kristna
äro brandens upphofsmän, skall ditt straff inskränkas till piskning och
landsförvisning.»
»Jag kan icke göra det, som du föreslår mig,» svarade Chilo fast.
Tigellinus närmade sig honom helt långsamt och sade lågt:
»Hvad? Du kan icke, grekiske hund! Var du icke drucken, och
vet du icke, hvad som väntar dig? Se här!»
Och han pekade på ett hörn af rummet, där fyra slafvar stodo
i skuggan med rep och tortyrredskap i händerna.
Men Chilo svarade :
»Jag kan icke.»
Tigellinus fattades af vrede, men han behärskade sig ännu.
»Har du sett, hur de kristna ha dött?» frågade han. »Vill du dö
på samma sätt?»
Den gamle lyfte upp hufvudet och svarade:
»Äfven jag tror på Kristus.»
Tigellinus såg pà honom med förvåning midt i sin vrede.
»Hund, du har sannerligen blifvit galen!»
Men plötsligen kunde han icke styra sitt raseri, utan kastade sig
öfver Chilo, slog honom till marken, trampade på honom och upprepade,
skummande af ursinne:
»Du skall taga det tillbaka! Du måste!»
»Jag kan icke,» svarade Chilo, där han låg.
Alldeles utom sig gjorde Tigellinus ett tecken åt slafvarna, som
grepo gubben och bundo fast honom vid en bänk, hvarpå de började
nypa hans magra lemmar med tänger. Han gjorde intet försök till
motstånd, han kysste i stället slafvarnas händer och blef sedan liggande
som död.
Men han lefde dock, ty när Tigellinus böjde sig öfver honom och
än en gång frågade: »Tar du tillbaka?» rörde sig hans bleka läppar, och
ban svarade knappt hörbart:
»Jag kan icke.»
Tigellinus lät tortyren upphöra och började gå af ocli an i
rummet utan alt veta, livad han skulle taga sig till. Men så fick han en
ny idé, han vände sig till slafvarna och befallde:
»Slit ut hans tunga!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
