Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 399 —
»Och jag sade något annat,» inföll Petronius. »Tigellinus skrattade,
när jag menade, att de voro väpnade. Men nu säger jag än mer —
de segra!»
»Hur menar du?» ropade en mängd röster.
»Vid Pollux! Om en sådan människa som Chilo icke kunde
motstå dem, hvem kan då göra det? Om ni inbilla er, att de kristnas
antal icke växer efter hvar afrättningsdag, så gån ned ibland folket,
blifven smeder och barberare, så skola ni lära känna, hvad folket
tänker, och hvad som sker ute i staden.»
»Han talar rena sanningen, vid Dianas heliga peplus!» utropade
Vestinius.
Men Barcus vände sig mot Petronius.
»Och hvad drar du för slutsats?»
»Jag slutar där ni började: det har varit nog blodsutgjutelse.»
Tigellinus såg gäckande på honom.
»Å, litet till!»
»Om ditt hufvud icke fattar detta, har du ju ett till på din
käppkrycka,» sade Petronius.
Vidare samtal afbröts af kejsaren, som kom och intog sin plats i
sällskap med Pythagoras. Omedelbart därpå började skådespelet
»Au-reolus», som åsågs med föga spänd uppmärksamhet, ty alla väntade sig
att få se Chilo. Och man började blifva otålig att få se scenen med
björnen och började stampa och ropa.
Men slutligen kom det efterlängtade ögonblicket. Slafvar från
cirkus buro först in ett träkors, så lågt, att en björn kunde med sina
framtassar nå upp till offrets axlar. Därpå släpades Chilo in, han kunde
icke gå själf, ty hans båda ben voro brutna. Man lade ned honom
och spikade fast honom så hastigt, att hofmännen icke hunno kasta en
blick på honom, förr än han var rest på korset. Och nu riktades alla
blickar på honom.
Men det var icke lätt att känna igen Chilo i denne nakne man på
korset. Efter de plågor, Tigellinus låtit honom lida, fanns det icke en
droppa blod kvar i hans ansikte, och endast vid hans hvita skägg
syntes en blodstrimma — spåret efter det våld man begått emot honom,
då man slitit ut hans tunga. Benen framträdde tydligt genom hans
hud. Men mest förändradt var dock hans ansikte. Förr hade det
endast uttryckt rastlös oro och ondska, men nu bar det blott en prägel
af smärta och var lugnt som hos en död och nästan mildt. Ingen
kunde skratta åt honom, som förr varit föremål för allas gyckel. Han
tycktes så bruten, att man undrade, hur en sådan grymhet var möjlig
som att korsfästa en man, som kunde dö hvilken stund som helst.
Vestinius hviskade sitt: »Se hur de dö!» och de andra önskade, att det
snart måtte vara slut.
Slutligen kom björnen in, vaggande med sitt stora hufvud. När
han fick se korset, reste han sig på bakbenen upp emot det, men sedan
sänkte han sig ned igen, och lade sig under korset, liksom af
medlidande med de stackars rester af en människa, som sutto där ofvanför
honom.
Cirkusslafvarna hojtade och skreko åt björnen för att egga upp
honom, men folkmassan var mot vanligheten alldeles tyst.
Emellertid lyfte Chilo långsamt upp hufvudet och såg sig omkring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
