- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
405

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXIV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 405 —

med undantag at att han gjorde Vinicius två frågor, den första, om
denne vore beredd på det värsta, och den andra, om han ämnade stanna
kvar hela tiden. På båda dessa frågor svarade Vinicius »ja», men
men en skälfning på rösten, ty han anade, att Petronius icke frågade
utan orsak.

Han liksom sjönk ned i denna känsla af att döden var så nära,
döden, som han längtat efter, då den för Lygia och honom både vore
en befrielse och ett medel till förening. Men han kände i nästa
ögonblick, att det var något annat att liksom på afstånd tänka härpå, som
på ett lugnt afsomnande, mot att nu se verkligheten framför sig och
med egna ögon vara vittne till hennes plågor. Allt lidande, han fordom
känt, väcktes nu till lif. Förtviflan, som hvilat en lång tid, började
åter storma i hans hjärta, och en vild önskan att kunna rädda Lygia
till hvad pris som helst fick åter makt med honom.

På morgonen hade han försökt att komma in och förvissa sig om
att hon funnes i teatern, men pretorianerna vaktade hvarje ingång, och
icke ens de soldater, som kände honom, ville taga några mutor denna
gång. Och denna ovisshet var svårare än allt annat. Längst in i djupet
af hans hjärta fanns dock ännu en gnista hopp. Men ändå, när han
nu intog sin plats på läktaren, och icke hade annat att göra än att
vänta, kände han, att han aldrig kunnat ana, att detta ögonblick skulle
blifva så svårt. Han kämpade en fruktansvärd kamp med sig själf för
att kunna tro, han visste, att intet annat återstod honom, och han satte
in hela sin själ, hela sin styrka i detta att tro, trots allt, att hoppas
och tro, att hon skulle blifva räddad. Och efter en lång invärtes strid
började det lyckas honom.

Men som en för hårdt spänd sträng måste brista, så bröts han af
denna ansträngning. En stark reaktion följde. Hans ansikte betäcktes
af en dödlig blekhet, det svindlade för honom, arenan, de hvita
to-gorna, de tusentals lampljusen, allt snurrade rundt för honom och
försvann i mörker.

Men snart hämtade han sig, och i detsamma hörde han
Petronius säga:

»Du är sjuk. Låt föra hem dig!»

Och utan att bekymra sig om någon etikett eller hänsyn mot
kejsaren reste han sig upp för att leda Vinicius ut och stödja honom.
Hans hjärta var fylldt af medlidande, och han kände sig retad och
upprörd öfver att kejsaren hela tiden gaf akt på Vinicius genom sin smaragd,
för att uppfånga och njuta af hvarje skiftning af smärta i den unge
krigarens ansikte.

Men Vinicius viile icke på några villkor lämna teatern. Och nu
kunde skådespelet dessutom börja hvilken stund som helst.

Just i samma ögonblick svängde prefekten sin röda duk, förhängena
drogos åt sidan, och ut ur det mörka gapet där bakom kom Ursus fram
på den ljusa arenan.

Jätten bländades af den tvära öfvergången från mörker till skarp
dager, därpå gick han fram i arenans midt och såg sig omkring, som
för att se hvad som väntade honom. Nästan alla åskådarna hade reda
på, att det var han, som kramat ihjäl Croton, och ett mummel ljöd
genom alla bänkraderna, när han kom fram. Man njöt af att se dessa
kraftfulla lemmar och undrade, hvar det land fanns, som kunde fram-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0407.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free