- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
406

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXIV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 40f> —

bringa sådana söner. Han stod där midt på arenan, mera lik en
stenkoloss än en människa, med ett beslutsamt uttryck i sitt ansikte, och
på samma gång med denna tungsinta blick, som var så egen för
barbarerna, och såg sig förundrad omkring på allting, nästan barnsligt
nyfiken, men utan ett spår till fruktan.

Ända in i det sista hoppades han, att korset väntade honom, men
då han hvarken kunde upptäcka något sådant eller något hål i marken
härför, tänkte han, att han väl vore ovärdig en sådan nåd, utan skulle
finna döden på annat sätt — genom vilda djur. Han var obeväpnad
och hade beslutat att försöka dö så undergifvet som möjligt. Nu
knäböjde han och bad en sista bön.

Men detta retade massan. De hade tröttnat på att se dessa kristna
dö som lamm, utan något motstånd. Det var en stor missräkning, om icke
lygiern sökte försvara sig. Emellertid väntade de på hvad som vidare
skulle hända.

Och de behöfde icke vänta länge. Plötsligen hördes en gäll
trumpetstöt, en gallerdörr öppnades, och en väldig uroxe från Germanien
störtade fram på arenan, bärande på sitt hufvud en naken
kvinnokropp.

»Lygia! Lygia!» ropade Vinicius.

Han slet sitt hår och mumlade hest, oupphörligt:

»Jag tror, jag tror! Ah, Kristus, ett under!»

Han kände knappast, att Petronius kastade en toga öfver hans
hufvud. Han erfor en känsla af ohygglig tomhet, allt stod stilla för
honom. Hans hjärna hyste icke en tanke, endast hans läppar
upprepade som i sinnesförvirring:

»Jag tror! Jag tror!»

Alla hade rest sig upp för att se, ty något ovanligt hade händt där
nere på arenan. Lygiern, som hade varit så villig att dö, sprang nu
upp som bränd af eld, när han fick se sin drottning på djurets horn,
och med sänkt hufvud rusade han fram mot det rasande djuret.

Ett plötsligt rop af häpnad och ångest ljöd från raderna, därpå biet
allt dödstyst.

Lygiern kastade sig i en blink mot tjuren och grep honom vid
hornen.

»Se!» ropade Petronius och slet togan från Vinicius’ hufvud.

Denne lyfte upp hufvudet och såg ned på arenan med en
stirrande blick.

Det var så tyst, att man kunde ha hört en fluga surra. Man trodde
icke sina ögon. Aldrig i Roms historia hade man hört om något sådant
som detta. Lygiern höll vilddjuret vid hornen. Rarbarens fötter
pressades ned i sanden, kroppen var böjd som en båge, hufvudet satt djupt
ned mellan skuldrorna, på armarna spändes musklerna så, att de sågo
ut som de skulle komma huden att brista; men han hade dock hejdat
tjuren i hans framfart. Och båda stodo nu så orubbligt stilla, att
åskådarna tyckte sig se någon bedrift af Hercules eller Theseus, eller
en grupp huggen i sten.

Men denna skenbara hvila var en förfärlig strid mellan två krafter.
Tjurens klöfvar pressades ned i sanden, liksom Ursus’ fötter, och djurets
raggiga, mörka kropp var så böjd, att den såg ut som en väldig boll.
Hvilken af dessa två skulle falla först, hvilken skulle besegra den andra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0408.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free