Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 413 —
SEXTIOFEMTE KAPITLET.
Lygia bars nu varsamt af fyra bitynier till Petronius’ hus. Vinicius
och Ursus gingo vid hennes sida och skyndade på så mycket som
möjligt, så att hon snart måtte få komma under en läkares vård. De gingo
båda tysta, dagens intryck hade varit så starka, att de icke kunde tala
därom. Vinicius upprepade inom sig, att Lygia vore räddad, att hon
icke längre hotades af fängelse eller vilda djur, att deras olyckor nu
vore slut för alltid, att han skulle få föra henne hem till sig och aldrig
skiljas från henne. Oupphörligt böjde han sig in i bärstolen för att
betrakta hennes älskade drag och mumlade:
»Hon är här! Kristus har räddat henne.»
De gingo raskt genom gatorna, hvilkas nyuppförda hus lyste i
månskenet. Snart voro de framme vid sitt mål, och slafvar skyndade ut
för att möta dem. Paulus hade skickat största delen af Vinicius’ slafvar
tillbaka från Antium. De kände alla till Vinicius’ olyckor, och deras
glädje var stor öfver att dessa offer för Xeros grymhet kunnat räddas,
och de fröjdades än mer, då de hörde läkaren Theokles förklara, att
Lygia snart skulle återvinna sin hälsa.
Samma natt återfick Lygia medvetandet, hon hade varit sanslös hela
tiden förut. Hon visste icke, hvar hon var, när hon vaknade i det
präktiga rummet, upplyst af korintiska lampor och där luften var mättad
med doften af verbena och nardus. Hon mindes det ögonblick, då hon
blifvit lagd öfver tjurens horn, och när hon nu såg Vinicius stå lutad
öfver sig, trodde hon icke, att hon var på jorden längre. Hon kände
inga plågor mer efter sina lidanden. Hon smålog emot Vinicius och
ville fråga hvar hon var, men från hennes läppar kom endast en svag
hviskning, hvari han nätt och jämt kunde höra sitt namn.
Vinicius lade sig ned på knä bredvid henne, och med handen lätt
på hennes panna sade han:
»Kristus liar räddat dig och gifvit dig till mig.»
Hennes läppar rördes än en gång svagt, därpå slöt hon ögonen med
ett lyckligt leende öfver sitt ansikte och föll i en djup stärkande sömn,
som läkaren väntat på och som snart skulle göra henne frisk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
