Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 425 —
östra hvalfvet rosafärgadt och lyste upp Albanerbergen, som tycktes
underbart vackra liksom formade af bländande ljus allenast.
Ljuset reflekterades i trädens skälfvande blad, i daggen. Dimman
blef lättare, öppnade vidare och vidare vyer öfver slätten,
begrafnings-platserna och öfver trädgrupper, i hvilkas midt stodo hvita tempel.
Vägen var helt öde. Grönsakshandlarna hade ej ännu börjat visa
sig med sina kärror Vandrarens sandaler gåfvo ett sakta ljud mot
stenarna, hvarmed vägen var belagd ända fram till bergen.
Så gick solen upp öfver kullens rand, men i samma stund träffades
apostelns öga af en underbar syn Det tycktes honom att den gyllene
cirkeln kom fram emot vägen, i stället för alt höjas uppåt. Petrus
stannade och frågade sin ledsagare:
»Ser du ljuset, som kommer emot oss’/» *
»Jag ser ingenting,» svarade Nazarius.
Men Petrus skuggade sina ögon med handen.
»Det kommer någon i solglansen där borta.»
Men icke det minsta genljud af steg träffade deras öron. Rundt
omkring var allt stilla. Nazarius såg endast hur träden darrade på
afstånd, som om någon rört vid dem, och hur ljuset bredde lit sig öfver
slätten. Han såg förundrad på aposteln.
»Rabbi, hvad fattas dig?» frågade ban oroligt.
Pilgrimsstafven föll ur apostelns händer ned på marken, hans ögon
voro orörligt riktade framåt, hans mun stod halföppen, i hans ansikte
uttrycktes häpnad, glädje, hänryckning.
Så kastade ban sig på knä med armarna sträckta framåt.
»Kristus! Kristus!»
Han föll med ansiktet mot jorden, som om han kysst någons fötter.
En lång lystnad följde, därpå hördes den gamles röst, bruten af
snyftningar:
»Quo vadis, Domine? (Hvart går du, Herre?)»
Nazarius hörde icke svaret, men till Petrus’ öron kom en sorgsen,
mild röst som sade:
»När du öfvergifver mitt folk, går jag till Rom för att blifva
korsfäst för andra gången.»
Aposteln låg med ansiktet mot jorden, utan att röra sig eller tala.
Nazarius trodde, att han svimmat eller var död, men slutligen reste ban
sig, fattade stafven med darrande hand och vände sig, utan ett ord, mot
stadens sju kullar.
Och då gossen såg detta, upprepade han som ett eko:
»Quo vadis, Domine?»
»Till Rom,» svarade aposteln sakta.
* *
Paulus, Johannes och Linus och alla de troende mottogo honom
med förvåning, och oron var desto större, som pretorianer tidigt på
* Det iir en känd katolsk legend, som här i poetisk utsmyckning införes i
berättelsen.
54. — Frän Neros dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
