Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 428 —
Denna samma underbara afton fördes Paulus af en annan afdelning
soldater längs vägen mot Ostia till en plats, kallad Aquæ Salviæ. Efter
honom följde äfven en skara af troende, men när han där igenkände
närmare bekanta, stannade han och talade med dem, tv som han var
romersk medborgare, visade vakten honom en viss hänsyn. Utanför Porta
Tergemina mötte han Plautilla, dotter till prefekten Flavius Sabinus,
och när han såg hennes unga ansikte öfversköljdt af tårar, sade han:
»Du dotter af den eviga frälsningen, gå i frid! Gif mig endast en
slöja, med hvilken jag kan binda för mina ögon, då jag går till Gud.»
Och när han fått den, fortsatte han, med ett så lugnt och lyckligt
uttryck i sitt ansikte, som om han varit en landtman, som glad
återvände hem från dagens arbete.
Hans ögon skådade tankfullt ut öfver slätten, som låg framför
honom. Han mindes sina resor, sina mödor, den kamp, han många
gånger haft att utstå och där han segrat, de församlingar, han grundat
i alla länder, och han tänkte, att han ärligt förtjänt sin hvila. Han
lämnade lifvet med den vissheten, att i den strid, som sanningen
kämpade med en värld i okunnighet och ondska, skulle den förra förvisso
segra, och en mäktig frid fyllde hans hjärta.
Aftonens lugna stillhet gaf ytterligare harmoni och jämvikt åt hans
sinne, ban tänkte ljusa tankar om hur han talat till människorna om
kärleken, hur han förklarat för dem, att utan den betydde makt, ära,
rikedom, lärdom intet, intet betydde något utan denna kärlek, som icke
återgäldar det onda, som icke begär utmärkelse, som uthärdar aili, tror,
hoppas och är tålmodig.
Hans lif hade förflutit med att lära människorna denna sanning.
Och nu visste han, att ingen makt kunde mäta sig med den, ingen kunde
besegra den. Kejsaren kunde icke hejda den, om han än hade tjugu
gånger så många legioner och städer och länder och folkslag.
Och han gick som en segrare att mottaga sin belöning.
Soldaterna lämnade nu stora vägen och gingo mot öster på en
smal stig, som ledde till Aquæ Salviæ. Så stannade centurionen vid
fontänen, ty ögonblicket var kommet.
Paulus lade Plautillas slöja öfver armen för att hafva den att binda
för sina ögon med. För sista gången lyfte han blicken full af outsäglig
frid mot solens ljus. Ja, ögonblicket var kommet, men han såg endast
framför sig liksom en bred, ljus väg, ledande uppåt, och i sitt hjärta
upprepade ban de orden, som ban förr hade skrifvit i känslan af, att
hans verk på jorden snart vore slut och döden nära:
»Jag har kämpat en god kamp, jag har fullbordat min bana, jag
har bibehållit tron. Åt mig är gifven rättfärdighetens krona.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
