Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 433 —
honom en allt tyngre börda. Till och med när Petronius satt tyst, såg
Nero tadel i hans tystnad, när arbiter berömde något, såg han endast
hån. Den lysande patriciern retade hans egenkärlek och väckte hans afund.
Petronius sparades endast för resan till Grekland, där Nero
behöfde hans råd och kunskaper. Men så småningom började
Tigellinus inbilla Nero, att Carinas vida öfverträffade Petronius och skulle
vara bättre i stånd att anordna ett mottagande för honom samt
kämpa-lekar och skådespel. Och från det ögonblicket var Petronius förlorad.
Man hade dock icke mod att skicka honom hans dom, när han
var i Rom. Kejsaren och Tigellinus mindes nog, hvilken förvånande
ihärdighet och energi denne så förvekligade Petronius visat, när han
var prokonsul i Ritynien och sedan konsul i hufvudstaden — han som
nu tycktes så förvekligad, som endast sysselsatte sig med att göra
»natten till dag» och lefde ibland fester, konst och lyx. De ansågo
honom vara i stånd till hvad som helst, och man visste, att icke endast
folket älskade honom utan äfven pretorianerna. Ingen kunde förutse,
hur Petronius skulle handla i ett gifvet fall, och därför vore det
klokast att skaffa honom ur staden och nå honom ute i provinserna.
Och för detta ändamål erhöll han en inbjudan att följa med hofvet
till Cumæ. Han reste också, ehuru han misstänkte uträkningen härmed.
Men han ville icke göra öppet motstånd, eller kanske han än en gång
ville visa dem ett gladt ansikte, visa dem, att trots allt inga bekymmer
tryckte honom, och så slutligen ville han vinna en sista seger öfver
Tigellinus.
Emellertid anklagade den senare honom för hans vänskap med
Scevinus, som varit själen i Pisos sammansvärjning. Petronius’ tjänare i
Rom voro fängslade, hans hus var besatt af pretorianer. Då han fick
höra detta, visade han ingen oro, det tycktes icke bekymra honom det
minsta. Med ett leende sade han åt hofmännen, som han mottog i
sin egen präktiga villa i Cumæ:
»Ahenobarbus tycker icke om direkta frågor, och därför skola ni få
se, hur förvirrad han blir, när jag frågar honom, om det var han, som
gaf befallning att fängsla min familia.»
Sedan inbjöd han dem till en fest, innan han skulle göra »sin
långa resa», och han hade just slutat förberedelserna till festen, då han
mottog brefvet från Vinicius.
När ban läst det, skuggades hans ansikte ett ögonblick af en
tank-fullhet, som dock snart gick öfver och lämnade plats för hans vanliga
sorglösa lugn. Samma afton svarade han följande:
»Jag gläder mig åt er lycka och beundrar edra hjärtan, ty jag hade
aldrig trott, att två älskande kunde minnas en tredje person, som är
långt borta. Ni ha icke endast ej glömt mig, utan ni bedja mig komma
till Sicilien, så att ni må kunna dela med mig edert bröd och eder
Kristus, som enligt dina ord har så frikostigt skänkt er lycka.
»Om så är, vörda honom då! Min tanke är dock, att Ursus har en
stor del i Lygias räddning, och äfven har det romerska folket litet med
den att göra. Men när du tror, att det var Kristus, som gjorde det,
vill jag icke opponera mig. Spara inga offer åt honom! Prometheus
har också offrat sig för människorna, men ack, Prometheus är tydligen
ett verk af våra skalder, då däremot trovärdiga personer ha sagt mig,
55. — Från Neros dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
