Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 437 —
Bordet var präktigt dukadt, men utan prål eller skryt. En
stämning af glädje och välbehag spred sig i salen med violdoflen. I och
med detsamma gästerna trädde in, kände de, att här hängde inga hotets
och tvångets moln öfver dem, som hos kejsaren, där man måste anstränga
sig med att hitta på alla loford, som tänkas kunde, och alltid oroa sig
öfver, att de icke skulle vara nog klingande. Vid synen af lamporna,
bägarna, prydda med murgröna, vinet som kyldes i snö, och den
ul-sökt vackra servisen, blefvo gästerna glada. Samtal började surra från
alla håll, som bin surra kring äppelträdets blommor. Ibland afbröts
det af ett högt, klingande skratt, af applåder, af en kyss, som tryckts
för ljudligt mot en hvit skuldra.
Innan gästerna förde vinet till sina läppar, hällde de ut några
droppar för de odödliga gudarna för att vinna deras beskydd och
ynnest åt världen. Det gjorde ingenting alt många icke trodde på dessa
gudar. Vanan och en viss vidskeplighet föreskref det. Petronius
half-låg bredvid Eunice och talade om Rom, om de senaste skilsmässorna
och kärlekshistorierna, om kapplöpningarna, om Spiculus, som nyligen
blifvit ryktbar på arenan, och om senaste boknyheter. Han hällde ut
sitt vin endast för härskarinnan af Cypern, Venus, den äldsta och största
bland gudomligheterna, den enda odödliga, allt styrande och evigt
varande.
Hans tal var som solsken, som oupphörligt lyser upp nya föremål,
eller som en frisk fläkt, hvilken kommer blommorna i trädgården att
röra sina kronor. Slutligen gaf han tecken àt citterspelarna, och
citt-rorna började ljuda lätt och fint vid unga rösters sång. Flickor från
Kos, Eunices födelseort, dansade och deras skära gestalter skymtade
fram genom dräktens lätta tior. Slutligen spådde en egyptisk spåman
gästerna deras framtid genom rörelserna hos regnbågsfärger i en
kristallskål.
När man fått sitt lystmäte af alla dessa nöjen, reste sig Petronius
litet på sin syriska dyna och sade med en viss tvekan :
»Förlåt mig, mina vänner, att jag vid en fest ber om en ynnest!
Vill hvar och en af er mottaga som gåfva den bägare, hvarur han i dag
lör min lycka offrat vin åt gudarna?»
Dessa bägare glänste af guld, ädelstenar och konstrika utskärningar,
och ehuru det var en plägsed i Rom att gifva skänker på delta sätt,
gladdes alla mycket häråt. Somliga tackade honom, andra sade, att
Jupiter aldrig begåfvat gudarna i Olympen med sådana dyrbarheter, och
andra vägrade att emottaga sina bägare, emedan denna gåfva var
präktigare än man var van vid.
Men Petronius lyfte högt sin myrrheniska vas, som glittrade med
en prakt som en regnbåge i briljanter och var helt enkelt ovärderlig.
»Ur denna,» sade han, »offrade jag vin åt Cyperns härskarinna.
Ingens läppar skola vidröra den efter detta, och ingen hand skall
någonsin få offra ur den åt en annan gudomlighet.»
Och han kastade det dyrbara kärlet på golfvets marmorbeläggning.
När den krossats i smulor och han såg omkring sig de andras
förvånade miner, sade han:
»Mina vänner, våren glada och icke förvånade! Ålderdom och
svaghet äro tråkiga följeslagare i ens sista år. Men jag skall gifva eder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
