- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
439

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXXII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 439 —

odödlighet och kejsaren gåfve mig makt öfver hela jorden, ville jag
dock följa dig.»

Petronius log, och resande sig litet uppåt vidrörde han lätt hennes
läppar med sina och svarade:

»Följ mig!»

Hon sträckte ut sin hvita arm åt läkaren, och efter ett ögonblick
blandades hennes blod med Petronius’.

Därpå gaf denne ett tecken åt musiken, som åter började spela.
Sångarna sjöngo en sång af skalden Anacreon, där han klagade öfver
att han en gång funnit Aphrodites son4 frusen och gråtande under ett
träd. Han hade tagit upp honom, värmt honom, torkat hans vingar,
och den otacksamme gossen hade sårat hans hjärta med en pil — och
från det ögonblicket hade all frid öfvergifvit skalden.

Petronius och Eunice lyssnade leende till sången, liggande sida vid
sida, vackra som gudar, men bleknande allt mer. När sången var slut,
gjorde Petronius ett tecken, att mera vin skulle bjudas omkring.
Därpå talade han med sina gäster, som sutto omkring honom, och skämtade,
som man gör på en glad fest. Slutligen bad han greken förbinda
hans arm för ett ögonblick. Han kände, att sömnlusta tryckte
honom, och ban ville slumra ett ögonblick, innan döden vaggade honom
till ro för evigt.

Och nu föll ban i sömn. När han vaknade, låg Eunice med sitt
hufvud mot hans bröst som en hvit blomma. Han lade henne mot
kudden för att kunna se henne än en gäng. Så lät han öppna sina
ådror på nytt

Och åter spelade musiken, men helt sakta, för att icke ett ord af
sångerna skulle gå förloradt. Petronius blef allt blekare. När sångens
sista toner förklingat, vände han sig åter mot sina gäster och sade:

»Vänner, erkännen att med oss dör...»

Men han hade icke styrka att fortsätta. Hans sista rörelse var att
smeka Eunice, hans hufvud föll tillbaka på kudden och ban var död.

Gästerna sågo på dessa hvita gestalter, som liknade två vackra
statyer, och de förstodo, alt med dem dog allt, som då var kvar för
deras värld — poesi och skönhet.

* Amor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0441.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free