- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
440

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EPILOG.

Först tycktes icke de galliska legionernas uppror under ledning af
Vindex mycket hotande. Kejsaren var endast trettioett år gammal, och
ingen var nog djärf att våga hoppas, att värlend så snart skulle
befrias från den mara, som tyngde den. Man kom ju ihåg, att det mer
än en gång varit uppror bland legionerna under föregående kejsares
regeringar, men dessa uppror hade passerat utan att vålla några
genomgripande förändringar. »Hvem skulle kunna taga riket efter Nero,»
sade folket, »när alla Augustus’ ättlingar äro döda?» Och andra trodde,
att det helt enkelt skulle vara omöjligt att bryta en sådan makt. Det
fanns till och med de, som saknade honom, när han rest till Grekland,
emedan hans två frigifna, Helius och Polythetes, åt hvilka han lämnat
Roms styrelse, regerade mycket grymmare än till och med Nero
någonsin gjort.

Ingen var säker för lif och egendom. Lagen beskyddade icke
längre. All mänsklig värdighet och dygd var borta, alla familjeband
slitna. Från Grekland kommo underrättelser om kejsarens stora
triumfer, om de tusentals lagerkransar han vunnit och hur han besegrat alla
sina medtäflare. Världen tycktes en enda orgie af gyckel och
blodsutgjutelse, och det hade nästan ingått i det allmänna medvetandet, att allt
hvad man förut ansett för dygd och heder fanns icke mer, utan en tid
af dans och musik, utsväfningar och blod hade kommit, som skulle
räcka i all framtid.

Kejsaren själf berördes icke stort af Vindex’ uppror, all denna
laglöshet öppnade i stället för honom nya utvägar till plundringar. Han
ville icke ens lämna Grekland, och först när Helius meddelade honom,
att vidare dröjsmål kunde för honom medföra förlusten af hela väldet,
kunde han förmå sig att resa till Neapel.

Där spelade han och dansade och bekymrade sig föga om alla de
mer och mer oroande rykten, som nådde honom. Förgäfves förklarade
Tigellinus för honom, att upprorets ledare vore en ättling från
galler-nas gamla konungaätt, en berömd och tapper soldat. Nero svarade
endast, att här lyssnade grekerna till honom — grekerna, som voro de
enda nog värdiga att få höra hans sång, och de enda, som förstodo att
höra på den. Hans förnämsta plikt var ära och konst. Men när han
slutligen fick höra, att Vindex hånat hans konstnärskap, då vredgades
han och reste mot Rom. Såren, som Petronius gifvit honom och som
helats i Grekland, gingo nu upp på nytt, och han ville söka
vedergällning hos senaten för en sådan oerhörd skymf.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0442.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free