Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 445 —
Nu förstod Nero, att hans dagar voro räknade. Han greps af
fasa och häftiga samvetsförebråelser. Han tyckte sig se ett mörkt moln
framför sig, och ur detta blickade emot honom dragen af hans moder,
lians maka och hans broder. Han hackade tänder af rädsla, men dock
fann hans skådespelarsjäl en viss tjusning i denna stunds fasa. Att ha
varit oinskränkt härskare öfver världen och så med ett slag förlora
alltsammans tycktes honom nu den mest gripande tragedi, och trogen
sig själf spelade han rollen till slut. Han gjorde en mängd feberaktiga
frågor och hyste ett brinnande hopp, alt hans följeslagare skulle bevara
alla hans ord till eftervärlden. Stundom sade han sig vilja dö och
ropade på Spiculus, den skickligaste af alla gladiatorerna. An
deklamerade han:
»Min moder, min maka, min far! Kalla mig till döden!»
Glimtar af hopp blixtrade dock emellanåt genom hans hjärna —
ett barnsligt och fåfängt hopp. Han visste, alt han nu skulle dö, men
likväl kunde han icke tro det.
Nero och hans följeslagare funno nomentanska porten öppen. De
passerade vidare genom den och förbi Ostranium, där Petrus hade döpt
och predikat. Vid daggryningen voro de framme vid Phaons villa.
Nu dolde icke de frigifna längre för honom att hans timme var
slagen. Han befallde dem då gräfva en graf åt honom och lade sig på
marken, för att de skulle kunna taga mått på hur stor den skulle
vara.
Men när han fick se, hur de kastade upp jorden rundt omkring,
greps han ånyo af fruktan. Hans fela ansikte var alldeles blekt, och
stora sveltdroppar pärlade pä hans panna som daggen på bladen. Ännu
ville han hafva ett uppskof. Det var icke tid att dö än, sade han i en
på samma gång löjeväckande och smärtsam ton och yttrade åter saker,
som ban innerst önskade, att de andra skulle minnas för all tid.
Slutligen bad han att han skulle brännas.
»Hvilken konstnär förlorar icke världen i mig!» upprepade han
nästan som i förundran.
Emellertid ankom en af Phaons utskickade med budskap om att
senaten beslutat att »modermördaren» skulle straffas enligt de gamles
bruk.
»Hvilket är de gamles bruk?» frågade Nero med hvita läppar.
»Man skall klämma fast din hals i ett järn och piska dig till döds
och sedan kasta din kropp i Tibern,» svarade Epaphroditus kort.
Nero slet upp sin dräkt och blottade sitt bröst.
»Stunden är då kommen!» sade han med blicken riktad uppåt.
»Hvilken konstnär dör icke i mig!»
I detta ögonblick hördes hästtramp. Det var centurioncn, som
med sina soldater kom för att hämta Rödskäggs hufvud.
»Skynda!» ropade de frigifna.
Nero satte dolken för sin strupe, men ban liade tydligen icke mod
att stöta till. Epaphroditus tryckte häftigt till — och dolken borrades
in ända till fästet. Neros ögon stirrade i sina hålor, ohyggliga och fulla
af ångest.
»Jag bringar dig lifvet!» ropade nu centurionen, som kommit fram.
»För sent!» hviskade Nero hest; därpå tillade han:
»Här finns trofasthet!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
