ett egentligen för stöt ämnadt och som sidogevär buret blankt vapen med lång och smal, en- eller flereggad klinga. Värjan användes numera oftare som befäls- och prydnadstecken (den tillhör särskildt civilstatens uniformer) än som försvars- eller anfallsvapen. Som stötvapen är värjan två- eller treeggad, som huggvapen en- eller tvåeggad. Den skiljer sig från sabeln dels genom flere eggar, dels genom den raka, nära 1 m. långa klingan. Värjan bäres vid venstra höften i en beslagen läderslida, som hänger i ett band (värj- l. axelgehäng) på högra axeln eller ock i en lifrem eller i ett vanligt koppel. - Detta vapen härstammar från medeltidens tunga svärd. Redan under 1500-talet nyttjades värja af rytteriet inom hela Europa samt ofta äfven af pikenerarna och musketörerna. Efter turkarnas, ungrarnas och polackernas framträngande utbyttes den dock småningom mot den till hugg lämpligare, mer eller mindre krökta sabeln. Vid några preussiska kyrassiner-regementen finnes den ännu qvar under namnet pallasch (se d. o.). Pallaschen bäres i jernslida.
H. W. W.
