l. Yggdrasil, Isl. Yggdrasill, d. v. s. Yggs (»den förskräckliges», stormguden Odens) häst, Nord. mytol., är enligt de båda eddorna namnet på verldens största träd, en ask, under hvars grenar gudarna pläga dagligen samlas till ting, eftersom detta ställe är deras heligaste plats. Trädet har tre rötter, af hvilka en går till menniskors och gudars hemvist, den andra till jättarnas, den tredje till Hels. Under hvar och en af dessa rötter befinner sig en brunn. I gudaverlden ligger Urdsbrunnen (se Urd), invid hvilken de ofvannämnda tingen hållas. I jätteverlden ligger Mimesbrunnen, efter hvars vaktare, Mime (se denne), trädet i en ung edda sång kallas Mimameiðr, »Mimes träd», nu uppfattadt som en ek. Hos Hel, i Nifvelhem, finnes brunnen Hvergelme (se d. o.). Askens grenar, från hvilka daggen (enligt den yngre eddan honungsdagg) faller i jordens dalar, utbreda sig öfver hela verlden och nå upp öfver himlen. I trädets topp sitter en örn (i berättelsen om »Mimameiðr» utbytt mot en tupp, Viðofnir), som har höken Veðrfölnir (se d. o.) placerad mellan sina ögon, och ekorren Ratatosk (se d. o.) löper upp och ned mellan toppen och roten såsom örnens budbärare till ormen l. draken Nidhugg (Isl. Niðhöggr), som ligger vid askens rot. Ty detta det förnämsta af alla träd är utsatt för större vedermöda, än menniskor ens kunna tänka sig. Nedtill gnages det af en eller - enligt andra källor - en stor mängd ormar; på sidan ruttnar det, och ofvantill afbitas qvistarna af (en eller fyra) hjortar. Trots detta står trädet ständigt grönt, tack vare den klara vätska ur Urdsbrunnen, hvarmed det dagligen öfvergjutes af nornorna, som invid nämnda källa bo i en skön boning, skyddad af askens grenar. Vid vår nuvarande verlds undergång (ragnarök) stönar och skälfver visserligen Yggdrasel, men det förblir dock ståndande. - Y. är förmodligen identiskt med det träd, Läråd (Læráðr), om hvilket det i samma källor heter, att dess qvistar afbitas af två på Valhalls tak stående djur: geten Hedrun (Heiðrún) och hjorten Ektörne (Eikþyrnir), från hvilken senares horn det droppar så ymnigt i Hvergelme, att denna ger upphof åt 12 floder, som kringströmma gudarnas boningar. Vidare torde Y. väsentligen vara detsamma som det »stormiga träd» af obekant rot (ett uttryck, som äfven brukas om Mimameiðr), på hvilket enligt Hávamál Oden en gång hängde hela nio nätter, »sårad af spjut och offrad åt sig sjelf».
Innebörden och ursprunget af den vigtiga Yggdrasil-myten äro ännu mycket omtvistade. Att Y. med tiden kom att fattas som en bild af verldsalltet, är obestridt. Men hvad detta »verldsträd» från början betecknat är mera ovisst. Det sannolikaste synes vara, att den fornnordiska folkfantasien kunnat, såsom med flere andra folks är fallet, i urminnes tid föreställa sig vissa höga och vidt förgrenade moln (tillhörande hvad vi nu kalla »fjädermolnens» klass) såsom en sorts träd å himlen (jfr T. wetterbaum, »vindträd», regenbaum, »regnträd», såsom namn på moln). Då man derjämte föreställde sig vissa andra moln såsom en häst, på hvilken stormguden Oden red fram genom luften, så kunde »molnträdet» med tiden komma att bära »stormhästens» (Yggdrasils) namn. Från molnträdet kommer naturligen såväl jordens dagg som dess många strömmar. På grund af sin höjd blef det med tiden uppfattadt som en ask (eller ek), ett af Nordens allra högsta trädslag. Då man under vikingatiden gjorde bekantskap med kristna legender om »lifvets träd» i paradiset, så lånades på grund af redan förhandenvarande likheter mellan de båda trädens flere drag från det paradisiska till den nordiska mytens träd, såsom den eviga grönskan, begjutningen med en kristallklar vätska m. m., och Y. fick småningom rollen af ett lifs- eller verldsträd. Ännu följdriktigare blef en annan sammanblandning. Sedan molnträdet - stormhästen väl kommit att uppfattas som ett verkligt träd med allehanda jordiska egenskaper, var namnet Yggdrasill, »Odens häst», icke längre möjligt att fatta i den ursprungliga meningen. Då nu galgen i nordbons poetiska språkbruk ofta kallades »den hängdes häst», på hvilken den döde sades »rida», och då hängningen betraktades såsom ett offrande åt stormens gud, Oden, så låg det nära till hands att, sedan man gjort bekantskap med den kristna berättelsen om en gud, som, offrad åt sig sjelf, hängde på ett trä (i angelsachsisk poesi t. o. m. kalladt »galge»), finna i verldsträdets namn »Odens häst» en antydan om en motsvarande tilldragelse i Odens lif. Och emedan Jesu sida genomstangs af krigsknektens spjut, fick äfven Oden vara spjutstungen; när den förre först efter 3 dagar uppstod, fick den senare först efter 3 gånger 3 nätter återtaga sin gudamakt o. s. v. Denna utveckling var så mycket naturligare, som korsets trä ofta i medeltida legender framställes såsom ett lefvande träd, om hvilket det t. ex. heter, att dess topp når himlen, dess grenar omfatta all verlden, och med sin rot sträcker det sig till dödsriket, allt drag, som vi se öfverförda på Yggdrasil-myten, liksom denna ock fått sina många djur från - andra källor att förtiga - bildliga framställningar af Kristi kors, omgifvet af åtskilliga djur, såsom drakar, ekorrar och foglar (t. ex. örn, hök). Se E. H. Meyer: »Germanische mythologie» (1891), S. Bugge: »Studier over de nordiske gude- og heltesagns oprindelse» (I, 1881 - 89), och E. Mogk i Pauls »Grundriss der germanischen philologie», I, 1114 o. f.
