Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Abrus - Abruzzo - Absalom l. Absalon - Absalon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
röda blommor i klase och baljorna ledade. Fröna hafva
en vacker, glänsande korallfärg och en svart fläck
vid basen samt nyttjas liksom koraller till halsband
och andra prydnader äfvensom till radband.
Abruzzo, det nordligaste landskapet i
f. d. konungariket Neapel l. Båda Sicilierna, ligger
emellan Adriatiska hafvet i n. ö., f. d. Kyrkostatens
område i n. v. och v., Terra di Lavoro i s. och
Apulien i s. ö. A. delas i tre delar: A. citeriore,
A. ulteriore 1, A. ulteriore 2, hvilka efter den
nya administrativa indelningen motsvara provinserna
Chieti, Teramo och Aquila med tillsamman 230,4 qv.-mil
och 918,774 innev. (1871). A. är den
högsta och vildaste delen af Apenninerna, som
här omsluta en bred kittelformig högdal, hvars
vatten genombryta den östra randkedjan och gå
ned till Adriatiska hafvet. På denna östra kedja
ligga Italiens högsta toppar, Gran Sasso l. Monte
Corno (8,955 fot) och Monte Majella (omkr. 8,000
fot); på den vestra kedjan Monte Velino (7,893
fot). Landet stupar brant åt alla sidor och beherskar
i strategiskt hänseende förbindelsen mellan halföns
båda hälfter. Klimatet är rått, och landet egnar sig
bäst för boskapsskötsel. Sommartiden drifvas väldiga
fårhjordar upp till betesmarkerna från Capitanata
och andra söderut belägna trakter. Särskilda lagar,
liknande dem som i dylikt syfte gjorts gällande
i Spanien och Frankrikes s. ö. nejder, ordna de
deraf framkallade förhållandena. (Jfr Merinos). A:s
skinkor och fläsk äro berömda. Befolkningen, som
till stor del består af herdar, är enkel och härdad,
men derjämte okunnig och vidskeplig och har ända till
senaste tider varit känd för sina röfverier. Såsom
bevis på bildningens låga ståndpunkt må anföras, att
vid senaste folkräkningen (1871) voro i provinsen
Aquila nära 84 proc., i Chieti öfver 88 proc. och
i Teramo öfver 89 proc. af befolkningen okunniga i
läsning. Förbrytelser mot person hafva under senaste
åren (1871–72) förekommit till ett antal af något
öfver 2 på 1,000 innev. i Chieti och Teramo och
nära nog 4 i Aquila. Endast provinserna Napoli och
Avellino kunde uppvisa högre tal än det sist nämnda.
O. A. S.
Absalom l. Absalon (fridens fader), Davids tredje
son, prisad för sin kroppsliga skönhet. Sedan han
genom smicker förvärfvat sig folkets
ynnest, anstiftade han ett svårt uppror mot sin fader;
men då det kom till en hufvuddrabbning i Efraims skog,
blef A. slagen. Under flykten fastnade hans långa
hår i ett trä, så att han blef hängande. I detta
hjelplösa tillstånd dödades han af Joab, oaktadt
konungen befallt, att han skulle skonas. David
sörjde bittert sin vanartige son (2 Sam. 15–19
kap.).
Absalon, biskop i Roeskilde och ärkebiskop
i Lund, en af Danmarks utmärktaste män. Han föddes
omkring 1128 i Fjenneslevlille nära Sorö. Hans fader,
Asger Ryg, var son af Skjalm Hvide, som räknade sina
anor från Palnatoke. Sagan berättar, att herr Asger,
då han en gång drog i härnad, ålade sin hustru, hvars
nedkomst förestod, att hon skulle låta
uppföra ett torn på den kyrka, som var under arbete,
om hon födde en son, men bygga kyrkan utan torn, om
hon födde en dotter. När herr Asger efter slutadt
härtåg nalkades sitt hem, såg han två torn: hans
hustru hade födt tvänne söner (jfr Oehlenschlägers
romans <i>De tvende Kirketaarne<//i>). De båda tvillingarne
voro Esbern Snare och Absalon. (Till följd af ett
historiskt misstag har man länge kallat den senare
Axel, hvarför senare skalder gåfvo Köpenhamns stad
och slott namnen Axelstad och Axelhus.) Bröderna
uppfostrades tillsammans med Knut Lavards son
Valdemar och öfvades jämte denne i alla slags
manliga idrotter; i synnerhet Absalon invigdes
dessutom i boklig lärdom. Som yngling studerade han
några år vid högskolan i Paris. Hemkommen till sitt
fädernesland, slöt han sig nära till sin barndomsvän
Valdemar, då denne uppträdde såsom de sinsemellan
fientlige samkonungarne Sven Erikssons och Knut
Magnussons medtäflare om herraväldet i Danmark. Under
"blodnatten" i Roeskilde blef Knut mördad af Sven;
men Valdemar, hvilken vid samma tillfälle ett
lika öde var ämnadt, räddade sig jämte Absalon i
mörkret. Absalon följde sin vän till Jylland, der på
Gradeheden den afgörande strid utkämpades, som
kostade Sven lifvet och skänkte Valdemar Danmarks krona
(1157). Följande året genomdref den nye konungen
sin vän Absalons val till biskop på Själland, och
dermed började egentligen dennes stora och mångsidiga
verksamhet såsom krigare, statsman och den danska
kyrkans styresman. Han blef i allt sin konungs
trognaste vän och rådgifvare samt sitt folks ledare
och uppfostrare. På Gustaf II Adolfs grafkor läses
Suecos exaltavit (han höjde det svenska folket): så
skulle på Absalons graf intet loford bättre passa än
Danos exaltavit (han höjde det danska folket).
Till följd af det föregående inbördes kriget var det
danska folket i ett tillstånd af inre upplösning
och yttre vanmakt. De hedniske venderna söder
om Östersjön fyllde de danska farvattnen med sina
vikingaskepp och plundrade oupphörligt deras kuster,
I synnerhet genom Absalons förtjenst blef förhållandet
snart omvändt. Inom loppet af en mansålder gjordes
danskarne till ett enigt folk och nästan till
ensamma herrar på Östersjön. År 1159 började Absalon sina
härnadståg mot venderna med en obetydlig flotta och
ett oöfvadt, ja motsträfvigt manskap; men år efter
år fick han allt större makt öfver svårigheterna,
till dess han 1169 lyckades intaga Arkona och
eröfra Rügen. De vendiska afgudabelätena störtades
ned och brändes, hela folket måste låta döpa sig,
och öns furste erkände sig såsom danske konungens
läntagare. Dessa krig voro strider på samma gång för
korset och för fäderneslandet: de voro de första
storartade yttringarna i Danmark af riddartidens
anda. Måhända har denna aldrig funnit ett mera
betecknande uttryck än i Absalons ord, då han en gång
under en messa öfverraskades af fienden: "Nå väl, må
vi då låta svärden sjunga en messa till Herrens ära!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
