- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf /
73-74

(1876) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Acari - Acca - Acca Larentia - Accaparement - Accelerando - Acceleration - Accelerera - Accelererande kraft - Accent

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bakkropp sammanvuxna. Munorganen äro inrättade dels
för att tugga och dels, såsom på de flesta qvalstren,
för att suga, i hvilket senare fall underkäkarne
bilda en slida, som innesluter de två, vanligen
stilett-formiga käk-antennerna. Många af dessa djur
äro både för menniskan och andra vertebrater farliga
eller besvärliga. Hit höra skabbdjuret, hårqvalstret,
fästingen, oret m. fl. Se d. o.
F. A. S.

Acca, stad i Syrien. Se Acre, S:t Jean d’.

Acca Larentia (icke Laurentia), d. ä. Larernas,
skyddsgudarnes, moder, var en romersk nationalgudinna,
som i synnerhet sörjde för den romerska åkerjordens
fruktbarhet. Derpå syftar den saga, enligt hvilken
hon var amma åt Roms larer, Romulus och Remus,
samt maka åt herden Faustulus, d. ä. Faunus, skogarnes
och betesmarkernas gud. Hon skall tillsammans med
sina tolf söner, fratres arvales, åkerfältbröderna,
hafva anställt årliga offer för god äring, hvilka
offer sedan öfvertogos af ett särskildt prestsamfund
i Rom med namnet fratres arvales. Till hennes ära
firades i Rom festen Larentinalia d. 23 Dec. -
Sagan om varginnan, som skall hafva uppammat Roms
grundläggare, har sin förklaring deri, att Acca
L. äfven fick namnet Lupa, varginnan, såsom maka
till Lupercus (af lupus, varg, och hircus, bock),
som är ett annat namn på Faunus.

Accaparement [ackaparma’ng], Fr. (trol. af Lat.
capere, taga), handelst., förköp, ocker, uppköp af
varor för att uppdyrka priset.

Accelerando [attje-], Ital. (jfr accelerera),
musikt., raskare, med tilltagande hastighet.

Acceleration (jfr accelerera), påskyndande,
tilltagande hastighet. 1) Astron. Fixstjernornas
acceleration
är den qvantitet, med hvilken
dessa beskrifva sitt dagliga omlopp hastigare än
medelsolen. Denna har nämligen en egen skenbar
rörelse från vester till öster, till följd hvaraf en
längre tid måste förflyta mellan två på hvarandra
följande kulminationer, än om hon vore skenbart
orörlig. Fixstjernorna fullborda sitt dagliga
omlopp på 3 m. 55,8 s. kortare tid än medelsolen. -
Månens acceleration, månens tilltagande hastighet i
sin bana omkring jorden och omloppstidens samtidiga
aftagande. Detta fenomen, som upptäcktes af Halley,
kunde icke förklaras förrän 1787, då Laplace fann,
att det uppkommer af den ständiga förminskningen i
jordbanans excentricitet, hvarigenom månen alltjämt
närmar sig jorden. Detta förhållande kommer att
fortgå till år 36,900 e. Kr., hvarefter excentriciteten
åter kommer att tilltaga.
R. N.

2) Mek. En kropps rörelse kan antingen vara
likformig eller föränderlig. Hon är likformig,
om kroppen på lika tider går lika stora
vägstycken; hastigheten är då lika stor i alla
ögonblick. Om kroppen deremot på lika långa tider
tillryggalägger olika stora vägstycken, är hans
rörelse föränderlig. Accelerationen är just ett
mått på den förändring hastigheten undergår så väl
till storlek som riktning. Är rörelsen rätlinig och
likformigt föränderlig, d. v. s. om hastigheten under
hvarje sekund tillväxer eller förminskas
lika mycket, så angifves accelerationen genom denna
under tidsenheten undergångna förändring. Så
t. ex. då en kropp får fritt falla i lufttomt rum, växer hans
hastighet under hvarje sekund med omkring 33 fot,
hvilket följaktligen är accelerationen för en fritt
fallande kropp.
G. R. D.

Accelerera (Lat. accelerare, af celer, snabb),
påskynda, forta sig, ila. Kronometrar eller andra ur,
som draga sig före, sägas accelerera.

Accelererande kraft, mek., kallas hvarje kraft, som
åstadkommer en förändring i en kropps tillstånd
af hvila eller rörelse, eller med andra ord,
som meddelar en kropp acceleration. Denna krafts
storlek angifves genom produkten af kroppens massa
med accelerationen.
G. R. D.

Accent (Lat. accentus, af canere, sjunga),
tonvigt. I. Språkv. a) Grammatisk accent kallas den
tonvigt, som lägges på en viss stafvelse i ett ord
(tonstafvelsen). I de äldsta indo-europeiska språken
hvilade accenten på hvilken stafvelse som hälst,
oberoende af huru många stafvelser som följde
efter i samma ord. Sedermera har accenten i flere
språk allt mera närmat sig ordsluten: i grekiskan
och latinet ligger han alltid på någon af de tre
sista stafvelserna från slutet, i t. ex. polskan
regelmässigt på den andra stafvelsen från slutet
(penultima), i franskan vanligen på ordets sista
stafvelse (ultima). I de germaniska språken åter
hvilar tonen enligt regeln på stamstafvelsen. Accenten
har således i dessa blifvit fast, då han deremot i
grekiskan, latinet, ryskan m. fl. språk är rörlig,
t. ex. fisk, fiskar, fiskare, fiskarena, dólor,
gen. dolóris (Lat.). I många ord, i hvilka accenten
till följd af denna regel skulle komma för långt
från slutet, underlättas uttalet genom en ny accent
i samma ord, en s. k. bi-accent, t. ex. sö´ndag,
sö´ndágarne. Enär under tidernas lopp den stafvelse,
som hade tonen, äfven blef uttalad såsom lång,
d. ä. fick lång qvantitet, har i svenskan och de
öfriga germaniska språken accenten sammanfallit med
den långa qvantiteten, hvilket icke är förhållandet
i grekiskan eller latinet. - Den grammatiska accenten
är af två slag, akut och grav. Akut accent betecknar
(musikaliskt) högre ton, t. ex. ánden af and, búren
af bur, háfven af haf, brúnnen af brunn; grav accent
betecknar (musikaliskt) lägre ton, t. ex. ànden
af ande, bùren af bära, hàfven af hafva, brùnnen af
brinna. – Accenttecknen äro af tre slag: circumflex
^, akut ´ och grav `, af hvilka den första icke plägar
beteckna någon särskild ton, utan blott antyder att
stafvelsen eller vokalen, hvaröfver den står, har
blifvit lång genom sammandragning af flere stafvelser
eller vokaler. Ursprungligen antydde circumflexen en
förening af akut och grav accent: stafvelsen uttalades
nämligen med en dubbel betoning, i det akut och grav
tonvigt följde efter hvarandra. Aristophanes från
Byzanz, en alexandrinsk lärd i 3:dje årh. e. Kr.,
gäller för accenttecknens uppfinnare. – b) <sp>Oratorisk
accent<sp> eller meningsaccent kallas den tonvigt, som
lägges på ett visst ord för att gifva det större
eftertryck. Ex.: Jag skall resa i dag; jag skall resa
i dag.




<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:20:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaa/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free