- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf /
127-128

(1876) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adel - Adel - Adelaer eller Adeler

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utöfvade enväldet i hans namn. Från slutet af förra
århundradet började emellertid en anti-aristokratisk
rörelse inverka på konungarnes hållning och
lagstiftning. Adelns rättigheter inskränktes mer och
mer, och i Danmarks Riges Grundlov af den 5 Juni 1849
upphäfdes alla med adel, titel och rang förbundna
företräden. De nuvarande danska länsgrefvarne och
länsbaronerna äro i denna sin egenskap allenast
fideikommissarier till sina såsom "grefskap" och
"baronier" betitlade gods.

Norges jord- och börds-adel tillkämpade sig under
10:de–12:te årh. en allt mer framstående ställning
i samhället och upptog småningom i sina led äfven
konungatjenarne. Sin högsta utveckling nådde den i
ländermands-aristokratiets dagar, då de länderbårne
intogo en ärftlig, öfverordnad ställning i
samhället, hvarjämte i lagarne tillerkändes
dem företrädesrättigheter framför andra. Dessa
rättigheter voro dock ej af politisk art, och
skattefrihet hörde ej till dem, ehuru ledingspligt
uttryckligen ålåg "ländermändene". I socialt och
privat-rättsligt hänseende egde de deremot stora
företrädesrättigheter. Men denna adels antal var
aldrig stort, och vid midten af 13:de årh. återstodo
endast fem af dessa gamla höfdinga-ätter. Sjelfva
ländermandsvärdigheten afskaffades 1308, och
den hird-adel, som sedan fans i Norge under
återstoden af medeltiden, stod i afgjordt beroende
af konungamakten. Den norska adeln intog således
vid tidpunkten för de nordiska rikenas förening en
ojämförligt mindre betydande ställning i samhället än
Sveriges och Danmarks, och förhållandet förbättrades
ingalunda sedermera. Sjelfva landets natur
förhindrade bildandet af ett på stora jordbesittningar
grundadt adelsvälde, och äfven den fornåldriga
odelsrätten verkade i detta fall hämmande. Den nya,
från Danmark invandrade förlänings- och
ämbetsmanna-adeln (privilegier af 1582 med senare
tillägg och förbättringar, t. ex. 1646, 1648, 1673)
fann i Norge ingen verklig trefnad. Norges underordnade
politiska ställning var ej häller gynsam för uppkomsten
af en adel, allra minst af en ståndsadel med
representativa rättigheter. Då det nya norska
statsskicket grundlades och började uppbyggas på bred
demokratisk grundval, var adeln sålunda, lindrigast
sagdt, en öfverflödig inrättning, utan fast rot i det
förflutna, utan kraftigt stöd i det närvarande.
Norges Grundlov bjöd derför redan från början, att
för framtiden inga personliga eller blandade ärftliga
företräden må förlänas, liksom inga grefskap,
baronier, stamhus (d. v. s. till majorat förvandlade
sätesgårdar) och fideikommiss upprättas. Vid 1816
års storting beslöts upphäfvandet för kommande
slägten af alla adeliga företrädesrättigheter, såsom
särskild civil och judiciel förvaltning inom grefskap
och baronier, jus patronatus, rätt till böter samt
skatte- och tiondefrihet. Beslutet fick dock ej
sanktion af regeringen förr än 8/8 1821, då
ytterligare tvänne storting bekräftat detsamma. Ett
omedelbart derpå af regeringen ingifvet förslag om
en ny adels inrättande blef i sinom tid förkastadt.

Om adelns ställning och betydelse i Europas öfriga
riken
måste vi nöja oss med några korta antydningar.

I England hindrades adeln hufvudsakligen genom den
starka lifskraften hos det öfriga folket och genom
konungamaktens större betydelse från att intaga den
mäktiga ställning, som han annanstädes tillvällade
sig. Man ser honom tidigt i strid mot det kungliga
godtycket, och han tager dervid till bundsförvandt
de lägre folkklasserna, med hvilka han derför äfven
delar segerns frukter. Magna Charta är "baronernas"
verk; men hon grundlägger ej ett adelsvälde, utan
allmän frihet. Inga oöfverstigliga skrankor skilja
Englands "gentry" och "peerage" från kärnan af folket:
ur folkets krets fyller adeln sina led, och dit återgå
dess yngre söner. Den engelska adelns politiska
företrädesrätt består deri, att familjernas hufvudmän,
fideikommiss-innehafvarne, äro sjelfskrifna ledamöter
af öfverhuset.

Annorlunda gestaltade sig förhållandena på fastlandet,
med undantag kanske af Nederländerna och Italien, der
på grund af den historiska utvecklingen adeln alltid
kom att stå de öfriga samhällsklasserna närmare.
Frankrike visar typiskt utvecklingen på fastlandet.
Dess feodaladel, länge öfvermäktig och förtryckande,
kufvades af konungamakten i förbund med tredje ståndet.
Det såg visserligen derefter en tid ut, som skulle
riksförsamlingen (États généraux) förmå värna landets
rätt mot konungamakten, men snart blef denna herskande
genom att söndra. Adeln förvandlades till en af
konungens gunst beroende ämbets- och hofadel, och
liksom till skadeersättning för det förlorade
politiska inflytandet gjorde den gent emot de lägre
samhällsklasserna (la roture) gällande hela mängden
af tryckande sociala företräden. Ingenting mindre än
en revolution förmådde rubba dess anspråk. I
bollhuset i Versailles, den minnesvärda natten 4/8
1789 strökos med ett penndrag alla feodalismens
qvarlefvor. – I Tyskland gick den gamla adeln under
först genom sekularisationen år 1803 och den derpå
följande mediatiseringen.

Om Rysslands bojarer och Polens adels-riksdag blir
tillfälle att tala vid skildringen af dessa länders
öden.

I Kina finnes blott en ämbetsadel, mandarinerna.
Japans mäktiga feodal-adel har först i
våra dager förlorat sin betydande samhällsställning.
H. W. J. H. C. R.

Adel, kuststräcka i östra Afrika. Se Adal.

Adelaer eller Adeler, Kort Sivertsen, dansk amiral,
född år 1622 i Brevig i Norge. I sitt femtonde år
begaf han sig till Holland, der han säges hafva
blifvit antagen som "adelborst", d. v. s. kadett
i holländska marinen. 1642 kom han i venetianska
republikens tjenst, men ställdes på en underordnad
plats. Hans bragder i dåtidens krig med turkarne
hafva troligen – måhända icke utan hans egen
medverkan – blifvit i viss mån förskönade. Likväl
tyckes det ligga någon sanning i berättelsen om
hans namnkunniga bedrift i sjöslaget vid Tenedos
1654, uti hvilket han med mycken tapperhet skall
hafva afvärjt Ibrahim Paschas försök att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:25:22 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaa/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free