Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aëtianer - Aëtion - Aëtius - Aëtius - Ætna - Ætoler - Ætolien - Afanit - Afart - Afasi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aëtianer, anhängare af presbytern Aëtius. Se d. o.
Aëtion, en af Cicero, Plinius och Lucianus omnämnd
och berömd grekisk målare. Han lefde på Alexander
den stores tid och målade denne konungs förmälning
med Roxane, hvilket konstverk Lucianus så noga
beskrifvit, att tvänne stora konstnärer i nyare tid
kunnat försöka att med ledning af denna skildring
reproducera detsamma, näml. Rafael i en teckning,
efter hvilken hans lärjungar utförde freskobilden
i Villa Borghese, numera öfverflyttad till Palazzo
Borghese, och Sodoma i den stora väggmålningen i
Villa Farnesina.
Aëtius, kallad ateisten, stod jämte sin vän
Eunomius i spetsen för en strängt ariansk sekt
(Aëtianer, Eunomianer, Anomöer), som lärde, att
en bestämd väsendsskilnad förefinnes emellan Gud
Fader och Sonen. A. blef 356 diakon i Alexandria,
men derifrån såsom kättare fördrifven af kejsar
Constantius. Återkallades af kejsar Julianus,
hvilkens ynnest han förut vunnit. Dog i
Konstantinopel under Valens’ regering. Jfr Arianer.
Aëtius, frejdad romersk fältherre under kejsarne
Honorius och Valentinianus III, föddes 395 l. 396.
Tillbragte sina ynglingaår som gisslan hos goter
och hunner. Genom den närmare beröring, i hvilken
han sålunda trädde med dessa folk, förvärfvade
han mycket inflytande hos dem. Sedan han återkommit
till Rom, steg han hastigt från den ena värdigheten
till den andra och blef slutligen romerska härens
öfverfältherre. Efter lysande segrar öfver burgunder,
vestgoter och franker lyckades han att förena
dessa och andra germaniska stammar mot hunnernas
fruktansvärde konung Attila, som han besegrade i det
namnkunniga slaget på de Catalauniska fälten (vid
Châlons sur Marne i Frankrike) 451. Han sökte äfven
att fördrifva Attila ur Italien, men hindrades genom
ovänners stämplingar. – När han enligt ett gifvet
löfte begärde kejsar Valentiniani dotter till äkta
för sin son, blef han mördad af denne 454.
Ætna, berg på Sicilien. Se Etna.
Ætoler, innevånarne i Ætolien, ett rått herde-
och jägarfolk, som icke tog någon del i grekernas
samhällslif före den allmänna omstörtningen
efter Alexander den stores död. De slöto sig
då allt närmare tillsammans och voro de ende
bland grekerna, som med framgång kunde motstå de
macedoniske inkräktarne. Omkring 280 f. Kr. kan det
"Ætoliska förbundet" anses färdigbildadt. Liksom i
det achæiska förbundet stod en strateg i spetsen för
detsamma, och ætolernas gemensamma angelägenheter
afgjordes på en förbundsförsamling (Panaitolikon)
i Thermon. Ætolerna utbildade sig allt mer till
ett krigarefolk, som ställde sina vapen till deras
tjenst, med hvilkas hjälp de hoppades att vinna
någon fördel. Deras historia är endast berättelsen
om plundringståg, som de företogo i Hellas och på
Peloponnesus, och om krig, som de förde än med och
än mot det Achæiska förbundet, hvars stigande makt
de afundades, samt Macedonien, Sparta och Rom. Af
det sistnämnda blefvo ætolerna, hvilka med Antiochus
af Syrien slutit förbund mot Rom, slutligen kufvade
(189 f. Kr.), och det Ætoliska förbundet upplöstes
efter slaget vid Pydna (168 f. Kr.). Efter några år
af oreda och inre strider delade ætolerna de öfrige
grekernas öde och blefvo romerska undersåtar
(146 f. Kr.).
Ætolien, Grek. Aitolia, landskap i vestra delen
af Hellas, som jämte Akarnanien vid dess vestra
gräns numera utgör en nomarki af 142,3 qv.-mil,
med något öfver 121,693 innev. (1870). Den nuvarande
hufvudstaden i nomarkien är Missolunghi. Vid kusten
och omkring floderna, af hvilka de vigtigaste äro
Achelous och Evenus, är landet jämnt och fruktbart,
men det inre är vildt och uppfyldt af berg, bland
hvilka märkes Oeta (Grek. Oita) i nordöst.
– Namnet härleder sig, enligt sagan, från Endymions
son Ætolus, hvilken skall hafva invandrat från
Elis i spetsen för ett peloponnesiskt folk.
I forntiden var Calydon hufvudstad. Om "det
Calydoniska vildsvinet" se Calydon.
Afanit (af Grek. nekande a och fainein, visa),
miner., kallas de varieteter af bergarterna diabas,
hyperit och diorit, som äro nästan fullkomligt täta
eller så finkorniga, att de särskilda
mineralbeståndsdelar, af hvilka de utgöras, icke
kunna urskiljas med obeväpnadt öga. Färgen är
svart, brunsvart eller svartgrön. E. E.
Afart kallas hvarje sådan form af en hufvudart, som
icke äger några så beständiga eller väsentliga
kännetecken, att den kan upptagas i de systematiska
arbetena såsom egen eller god art. Afart är således
mindre än art, mera än varietet. Att bedöma detta
beror ofta på naturforskarens takt, vidd af
erfarenhet eller utgångspunkt vid uppfattningen af
en arts naturhistoriska betydelse eller uppkomst.
A-n.
Afasi (af Grek. nekande a och <i>fasis</I>, tal), med.,
förlust af talförmågan, ett egendomligt, i senare
tider uppmärksammadt symptom vid olika sjukdomar i
hjernan, bestående i en mer eller mindre fullständig
oförmåga hos den sjuke att kläda sina tankar i ord.
Intelligensen kan dervid, såsom det synes, vara
orubbad; organet för röstbildningen och ledningen
mellan talmusklerna och hjernan äro i funktionsenligt
skick, men den akt inom hjernan, hvarigenom talorganet
försättes i den afsedda verksamheten, är af sjukdomen
mer eller mindre fullständigt hindrad. Ofta kan den
sjuke icke häller skriftligen meddela sig eller ens
skrifva efter diktamen (agrafi). I fall, der afasi
förekommit, har man oftast efter döden funnit ett
bestämdt begränsadt område af hjernan, den nedre
(venstra) pannvindeln, sjukligt förändradt eller
förstördt, hvarför man också antagit detta ställe
vara centrum för talförmågan. Riktigheten af
detta antagande är dock ännu icke till fullo
bevisad. Afasien bör ej förvexlas med afoni. Den
afoniske har talförmågan bibehållen, men talet är
hest, hviskande, emedan röstbanden icke kunna
fungera – hos den afasiske är ljudbildningen i
röstbanden orubbad, men han saknar förmåga att med
ord uttrycka sina tankar till följd af
funktionsrubbning i hjernan. P. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
