Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utseende äro i södra Atlas-sluttningarna och
Saharas oaser dadelpalmen och för Kaplandet
de mångtaliga Erica-arterna; vidare må nämnas
ebenträd, drakblodsträdet, apebrödsträdet (bao-bab),
durraa (negerkornet) och den jättehöga vassen vid
flodstränderna. Jordnöten, smörträdet och oljepalmen
tillhöra vestkustens heta landsträckor, liksom ock
gummialstrande buskar och träd af många slag, men växa
äfven i Egypten, kring öfre Nilen och i Somalilandet.
Ännu märkligare äro djurrikets många karakteristiska
slägten och arter. Chimpans och gorilla, giraff,
lejon, flodhäst, tvåhornade noshörningen, zebra,
gnu och talrika antiloparter, panter, hyena, struts,
krokodil, boa och termiter förekomma alla i Afrika
och tillhöra antingen uteslutande denna verldsdel
eller äro åtminstone för honom utmärkande.
Befolkningsförhållanden. Den senast (1874) verkställda
uppskattningen af Afrikas folkmängd slutar med en
summa af 206,007,000, hvilket gifver en relativ
folkmängd af 380 på hvarje geografisk qv.-mil
(Behm-Wagner, Die Bevölkerung der Erde. III). Då
likvisst endast för jämförelsevis obetydliga områden
de till grund liggande talen hvila på verkliga
folkräkningar (Alger, Egypten, Kapkolonien samt en del
af öarna), är det klart, att endast högst ringa vigt
kan och bör fästas vid denna siffra. Om de särskilda
i Afrika bofasta rasernas och folkstammarnes inbördes
slägtskap sväfvar man ännu, af lätt insedda skäl,
i mycken ovisshet. Så mycket är dock redan satt utom
allt tvifvel, att i>negrerna</i>, hvilka förr identifierades
med nära nog hela Afrikas befolkning, befunnits vara
inskränkta till det jämförelsevis obetydliga bältet
af 15–5° n. br., dock med utsträckning från Atlantiska
hafvet ända till Nilen, hvarjämte åtminstone delvis
– så vidt man känner det – negerstammar (Bantu)
innehafva Syd-Afrika ända till hottentotternas och
boschmännens områden. – Medelhafskusten och Nildalen
ända upp till Nubien och Abessinien intagas dels af
invandrade, dels af inhemska stammar af dels rent
semitisk, dels blandad härkomst. Bland de senare
böra särskildt nämnas kopterna (ättlingar af de
gamle egypterna) och berberna (kabyler, suaver
m. fl. i norra Afrika från Marokko till Tripolis,
tuarik i Sahara). Vidare märkas här turkar, araber
(morer), judar och åtskilliga koloniserande
europeiska folk. Sydöst om negerstammen, utmed
Afrikas östra kust, anträffas kaffer-stammen och
sydvest om denna, den något beslägtade hottentott-
stammen, af hvilken åter boschmännen utgöra en afart. –
Den systematisering, som till ett helt under namn
af nuba förenat en del stammar, som bo norr om
negrerna, men söderut från de till Medelhafssträckan
räknade raserna, har i senaste tider mött stark
gensägelse. Likaså betviflas ock starkt det befogade
i påståendet att Madagaskars howas skulle tillhöra
en med arab- och negerelement uppblandad malajisk
ras. – Äfven på raslärans område har Afrika ännu
många intressanta, men svårlösta problem att bjuda
forskaren.
Kulturförhållanden. Af näringsflit träffas allenast
få spår och af konstflit ännu färre. Finare väfnader
och flätningar samt arbeten af guld, koppar, jern,
elfenben, läder och lera – se der i det närmaste
allt hvad den inhemska afrikanska industrien har att
bjuda på. Handeln är i det inre af landet fortfarande
nästan uteslutande byteshandel och hvilar ytterst på
"öcknens skepp" (kamelen). Af den verkligen inhemska
befolkningen äro somali på östra kusten de enda,
som inledt handelsförbindelser sjöledes. För öfrigt
är hela verldsdelen i detta hänseende uteslutande
hänvisad till främmande inflytande.
Bildningsgraden är i allmänhet ytterligt låg;
kristendomen har hittills endast gjort obetydliga
framsteg. I Abessinien finnas några i råhet och
anarki försjunkna, till namnet kristna stater,
och på Madagaskar kämpa kristendom och hedendom om
väldet. Starkare har islam spridt sig; den herskar
tämligen obestridt utmed östra och norra kusten och
har jämväl vunnit fast fot djupt in i Sudan. Bland
negerstammarne råder i regeln rå fetischdyrkan med
menniskooffer, bland hottentotterna lägsta graden
af sjamanism, under det att till och med de enklaste
religiösa föreställningar tyckas vara okända för en
del kafferstammar.
Politisk indelning. Kolonier. Styrelsesättet i de
fleste stater i Afrika är oinskränkt despotism. Man
räknar följande sjelfständiga stater: Marokko,
Madagaskar, Abessinien, tre fristater, näml. den
bekanta neger-republiken Liberia på Guineakusten och
tvänne af holländska kolonister grundade republiker,
Transvalska och Oranje-flodens, norr om Kaplandet,
samt ett betydligt antal samhällen i det inre,
ännu delvis stående på statslifvets sista trappsteg,
af hvilka, såsom de mest bekanta, må nämnas: Segu,
Bambarra, Bornu, Bagirmi, Adamaua, Wadai, Darfur,
Asjanti och Dahome samt Joloff- och Mandingostaterna
i Senegambien. Bland beroende stater märkas:
Egypten, styrdt af en ärftlig, under Turkiet
åtminstone nominelt skattskyldig vicekonung, Tunis,
hvars bej åter (1871) erkänt Turkiets öfverherskap,
det despotiskt styrda Tripolis, hvars pascha sultanen
utnämner och Sansibar, som lyder under imamen af Maskat.
Dessutom äro ett flertal af europeiska stater i
besittning af mer eller mindre vidsträckta nybyggen
på Afrikas kuster eller bland dess öar. Storbritannien
eger sålunda 12,195 qv.-mil, näml. Natal och
Kaplandet, hvilka upptaga omkr. 11,000 qv.-mil,
vidare Lagos, fasta platser på Guldkusten, Sierra
Leone och vid Gambia, samt öarna Ascension, S:t
Helena, Tristan da Cunha, Seychellerna, Mauritius,
Amiranterna, Rodrigues, Chagos-öarna, S:t Paul
och Amsterdam. Frankrike har satt sig i besittning
af Alger, 12,150 qv.-mil (A. räknas officielt ej
längre såsom "koloni"), Senegal (4,540 qv.-mil?),
Gabun, öarna Réunion, Mayotte och Nossi-Bé;
Bali-viken och Diego-Suares-hamnen samt S:t Marie på
Madagaskar. Spanien eger Kanari-öarna (132 qv.-mil),
Fernando Po, Corisco, Elobey eller Morisco, nejden
kring Kap San Juan samt ön Annobon. Portugal:
Madeira, Asorerna (så väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
