Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika - Afrikanska handelskompaniet - Afrikanska språken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
M. som A. räknas officielt bland moderlandets
provinser och anses således ej såsom "kolonier"),
Gröna uddens öar, några fasta punkter i Senegambien,
öarna S:t Thomé och Principe, Fort Ajuda samt
(nominelt) 14,700 qv.-mil af Angola, Bensuela och
Mosamedes på Syd-Afrikas vestra kust och 18,000
qv.-mil af Mosambik och Sofala på dess östra.
Upptäcktshistoria. Gamla verldens folk kände
af Afrika föga mer än norra kustbältet samt
Nildalen. Lägger man dertill berättelsen om en på den
egyptiske konungen Nechos föranstaltande af fenicier
utförd kringsegling af halfön från öster till vester
samt en af den kartaginiensiske fältherren Hanno med
en stor flotta företagen expedition utmed Afrikas
vestra kust ända ned till 7-8° n. br., är i det
närmaste allt sagdt. Den grekiska bildning, som
med Ptolemæerna infördes i Egypten, bar dock äfven
för geografien frukter, hvilkas länge ringaktade och
glömda värde först i våra dagar kommit till heders,
då det visade sig, att – särskildt i fråga om Nilens
öfre lopp – många af nutidens stora geografiska
upptäckter varit de gamle författarne ganska väl kända.
De slutlige arftagarne till det romerska väldet
i Nord-Afrika, araberna, vidgade icke obetydligt
kännedomen om det inre landet, ehuru af lätt
förklarliga skäl deras upptäckter ej för samtiden
vunno synnerligen stor praktisk betydelse. Det
var ock medelbarligen samma medeltida kulturfolk
förbehållet att åter leda européerna in på de
afrikanska upptäcktsfärderna. Den pyreneiska halföns
kristne innebyggare och särskildt portugiserna
fortsatte nämligen förföljandet af islam på andra
sidan hafvet. Det är med denna utgångspunkt Henrik
Navigators storartade verksamhet inledes. Från udde
till udde allt längre mot söder vågade sig de af
framgången djerfve seglarne. Kap Bojador nåddes 1415,
Kap Blanco 1441, Kap Verde 1443, Kap Rojo 1446, Kap
Sierra Leone 1463. Ändtligen öfverskreds eqvatorn
af Diego Cam år 1485, och två år senare nådde
Bartolommeo Diaz den af honom s. k. Kap Tormentoso
(stormiga udden), som af en framsynt herskare
omdöptes till Goda-Hopps-udden. Det stora problemet -
en sjöväg till Indien – blef ock kort derpå löst
(Vasco da Gama 1498). På dessa forskningsfärder lärde
man ock slutligen känna Afrikas hela östra kust ända
upp till Sues; Albuquerque, Barreto och Estevam da
Gama voro i dessa nejder banbrytarne.
Andra upptäckter af än väldigare art tilldrogo sig
dock snart de sjöfarande folkens hela uppmärksamhet;
för Amerika fick Afrika träda i skuggan. Under de
följande århundradena är det allenast en och annan
enstaka djerf resande, som bringar några snart i
glömska fallande underrättelser från den stora
gåtuppfyllda kontinenten, hvarjämte Frankrikes
nybyggen vid Senegal (1622) bidrogo att i någon mån
vidga den ringa synkretsen. – I förra århundradets
senare hälft var det egentligen det naturvetenskapliga
intresset, som framkallade afrikanska upptäcktsfärder,
och till raden af dessa har äfven Sverige bidragit
genom Sparrman och Thunberg. – Med stiftandet i London
(1788) af "the African Association" randades dagen för
de systematiskt genomförda och med stora hjelpmedel
understödda undersökningarna af det inre landet.
Bonapartes expedition till Egypten bragte nytt lif i
vetenskapsmännens arbete. Länge voro Timbuktu och
Nigern det svårnådda målet, och många (Ledyard,
Houghton, Nicholls, Roentgen, Hornemann, Mungo
Park, Burchardt, Ritchie, Clapperton m. fl.) blefvo
intygen på lämpligheten af Afrikas gamla binamn
"det mannaslukande" – Libya vorax hominum. –
Clappertons tjenare Richard Lander fann 1830
Nigers mynning. Sudan genomforskades under följande
årtionden i alla riktningar, men under ständigt
nya offer af menniskolif. Få var det förunnadt att
såsom Barth (d. 1865) sjelfva bringa hem kunskapen
om sina upptäckter; Richardson (d. 1851), Overweg
(d. 1852), Vogel (d. 1856) hvila i Afrikas jord. –
Den franska eröfringen af Alger bidrog väsentligen
till spridandet af ljus från annat håll.
Samtidigt utfördes på halföns södra hälft än större
verk. David Livingstones namn. (L:s upptäcktsresor
fortgingo från 1849 till hans död 1873) säger
ensamt mer än volymer, och namnen Burton och Speke,
Grant, Baker, Schweinfurth, Stanley och Cameron
rada sig till detta, återkallande erinringen om de
stora sjöupptäckterna och Nilproblemets lösning. –
Af det stora inre landet återstår numera endast
att "upptäcka" en fyrkant af 7 gånger Tysklands
storlek. Det är tyskarne, som tagit på sin lott denna
undersökning, liksom de i allmänhet med ifver sökt
godtgöra hvad de hittills försummat af samarbetet
på de geografiska upptäckternas stora fält. År 1873
stiftades i Berlin ett "Deutsche Gesellschaft zur
Erforschung Eqvatorial-Afrikas", och den för nyssnämnda
undersökning afsedda storartade expeditionen
afgick samma år under ledning af Paul Güssfeldt.
J. H.
Afrikanska handelskompaniet i Sverige inrättades
1649 af Louis de Geer. Det inköpte ett område på
Guineakusten, der ett fäste och en nederlagsort för
handel på Afrika anlades vid Kap Corso. 1652 afgingo
några fartygslaster derifrån till Sverige, hvarefter
kompaniets verksamhet snart upphörde, delvis till
följd af holländarnes handelsafund. 1667 nödgades
Sverige formligen afsäga sig denna handel.
Afrikanska språken och dialekterna äro af ett stort
antal och kunna i allmänhet sägas utgöra ett tämligen
outredt fält, trots det studium, som missionärer,
upptäcktsresande och andra forskare på senare åren
egnat dem. Man har emellertid lyckats samla nog
material för att våga uppställa en allmän öfversigt
öfver de hittills bekanta afrikanska språkens
slägtskap och indelning. De fleste nyare forskare dela
dem i tre stora grupper: 1) den Hamitiska, 2) den
Semitiska och 3) de egentliga Negerspråken. De båda
första grupperna äro skarpt skilda från den tredje,
dels derigenom att de i likhet med de indoeuropeiska
språken beteckna det grammatiska könet, dels genom
sin utbildning af skrifsystem. De ega äfven en
jämförelsevis rikhaltig och väl bearbetad literatur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
