Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Afzelius, Arvid August - 6. Afzelius, Fredrik Georg - 7. Afzelius, Anders Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han notarie i hofkonsistorium samt ordinarie
hofpredikant och 1821 kyrkoherde i Enköping, der han
lefde och verkade under ett halft sekel, till sin död
den 25 Sept. 1871. Bland utmärkelser, som tillföllo
honom, må nämnas, att han blef ledamot af Vitterhets
historie och antiqvitets akademien 1842, prost
s. å. samt ledamot af Musikaliska akademien 1857.
Till hela sin själsriktning var Arvid August Afzelius
bestämd af den varmaste kärlek till fosterlandet. I
mer än ett afseende var han en vågbrytare för nya
idéer, och just derför utföllo omdömena om hans
arbeten någon gång olika. Men ser man till arten
af och på samma gång till det ädla syftet i hans
sträfvanden, torde alla kunna enas om, att hans långa
verksamhet i vitterhetens och vetenskapens tjenst
var ur fosterländsk synpunkt den vackraste, som det
kan falla på en svensk mans lott att utöfva. – 1811
blef den unge magistern invald såsom den trettonde
medlemmen i det vid samma års början stiftade Götiska
förbundet. Såsom förbundsbroder hade han namnet
Arngrimr och var länge en af de mest verksamme
ledamöterna. Sistnämnda år utkom hans svenska
öfversättning af Hervarasaga (2 uppl. 1819), och
1812 framträdde han som medarbetare i förbundets
tidskrift, Iduna, till hvars tredje häfte han
då lemnade texten till Völu spá jämte öfversättning
(Valas visdom}. I detta häfte finnes äfven intagen
hans allmänt kända romans Necken, författad till en
gammal, i Vestergötland och Småland af forno känd
polskmelodi, hvars lifliga rytm han dock ändrade
till närmare öfverensstämmelse med andan i sitt
eget skaldestycke. Den underbart fagra melodien och
de vackra orden vunno genklang hos hela vårt folk,
som helt visst länge skall räkna denna romans bland
sina älsklingsdikter. Redan som barn, då A. följde
sin farfaders vallhjon i skog och mark, och sedermera
under sin ynglinga- och mannaålder lyssnade han med
kärlek till folkets sånger och sägner och började
tidigt vinnlägga sig om deras samlande. Väl saknade
han musikalisk uppfostran, men han hade fint öra och
behaglig sångröst. Med lätthet kunde han både uppfatta
och i minnet qvarhålla de visor han hörde. För bättre
minnes skull plägade han flitigt sjunga orden och
spela melodierna på en liten piccolaflöjt, hvilket
instrument han sjelf lärde sig behandla. Vanligen
lät han sedan musikaliskt bildade personer uppteckna
dessa melodier, men till en del förvärfvade han
sig längre fram förmåga att sjelf verkställa sådan
uppteckning. På detta sätt tillkommo den rika
samlingen af Svenska folkdansar, harmonierade af
Åhlström, samt det långt betydelsefullare arbetet
Svenska folkvisor från forntiden (I–III; Sthlm
1814, 16, 17), hvilken samling, fastän hon bär både
Afzelii och Geijers namn, likväl enligt den senares
eget vittnesbörd i allt hufvudsakligt är Afzelii
verk. Dessa visor, med melodier, som till stor del
äro harmonierade af Hæffner, helsades med stort
bifall och spriddes genom flere öfversättningar
äfven till utlandet.
Det är med afseende på denna samling, som det
blifvit yttradt, att, om A. också ej som skald med
egen snillekraft bröt nya banor åt sången, visade han
likväl för sin och efterkommande tids skalder den väg,
de hade att gå för att träffa hjertat hos sitt folk,
och hvilka toner som egde förmågan att framkalla ett
åter och åter upprepadt genljud från svenska berg
och dalar.
Redan 1812 gjorde A. bekantskap med den store
danske språkforskaren Rask, hvilken nämnda år besökte
Stockholm. 1816 kom R. åter till Sverige på inbjudning
af Afzelius, i hvars hem han en längre tid bodde som
gäst. Frukter af de liktänkande vännernas gemensamma
arbete blefvo bland annat goda upplagor af de båda
eddorna (1818), af hvilka Afzelius till svenska
öfversatte Sæmund den vises edda (1818). Dessa
arbeten i förening med Lings sträfvanden för en sant
nordisk diktning kunna sägas hafva banat vägen för
den nordiska mytologiens inträde i den svenska
konsten och bildningen.
Jämväl efter flyttningen till Enköping
fortsatte Afzelius ifrigt sina studier och sin
författareverksamhet, ehuru han först 1830 på
nytt framträdde inför allmänheten och då såsom
dramatisk författare, nämligen med sorgespelet
Den siste folkungen, samt med en öfversättning af
Byrons Parisina. 1848 utkom hans Afsked af svenska
folksharpan med bidrag till svenska folksångernas
historia, och ännu under sitt sista lefnadsår visade
den åldrige patriarken, att han fortfarande egde
sångens gåfva.
– Men det arbete, som alltifrån 1830-talet
mest sysselsatte honom, var hans i elfva delar
(1839–1870) utgifna och med Karl XII:s död afslutade
Svenska folkets sagohäfder, eller fäderneslandets
historia, såsom hon lefvat och lefver i sägner,
folksånger och minnesmärken, ett arbete, hvilket,
äfven om författarens öfverflödande fantasi
ofta hindrade honom att med vederbörlig kritik
sofra det rika materialet, dock måste kallas ett
nationalverk af stor betydelse.
– Åtskilliga poetiska småskrifter af A. äro
utgifna under pseudonymerna Are Pederson och Arvid
Pederson. – Om Afzelii ungdomsöden lära intressanta
meddelanden finnas i af honom sjelf upptecknade
lefnadsminnen, som äro i hans familjs förvar och
hvilkas utgifning framdeles torde kunna emotses.
6. Afzelius, Fredrik Georg, universitetslärare,
f. i Upland 1812. Blef 1829 student och 1836
filos. doktor. Utnämndes 1838 till docent i
praktisk filosofi vid Upsala universitet och 1842
till adjunkt i teoretisk och praktisk
filosofi derstädes. Han har gjort sig
känd såsom filosofisk skriftställare och
har, i synnerhet genom sina läroböcker, i
logik och psykologi, hvilka utkommit i många
upplagor, utöfvat inflytande på Sveriges
studerande ungdom. Under de senare åren har
A. verksamt deltagit i det kommunala lifvet.
Åren 1873–75 satt han i riksdagens andra
kammare såsom Upsala stads representant. G. S.
7. Afzelius, Anders Johan, poet (pseud. Afze),
föddes i Alingsås 1817. Han blef student
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
