- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf /
353-354

(1876) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albaneser - Albani - Albani - Albani - Albania - Albanien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Albanenser kallades ett i Albanien i 10:de århundradet
uppträdande parti bland Katarerna (se d. o.).

Albani, en rik och ansedd romersk slägt, härstammande
från Albanien, hvarifrån hon 1464 flyktade till
Italien undan de härjande turkarne. Bland hennes
medlemmar må några af de mest frejdade här nämnas.
1) Giovanni Francesco A., som år 1700 blef påfve under
namn af Clemens XI. – 2) Annibale A., f. 1682, fick
af påfven flere vigtiga kyrkliga befattningar och
uppdrag. Död 1751 såsom biskop i Urbino. Han skref
flere lärda arbeten och egde ett stort bibliotek,
dyrbara konstskatter samt ett utmärkt myntkabinett
(beskrifvet af Venuti, Rom 1739), hvilket sedan
införlifvades med den vatikanska samlingen, hvars
förnämste del det utgör. – 3) Alessandro A., den
föregåendes broder, f. i Urbino 1692, kardinal 1721
och bibliotekarie vid Vatikanen 1761. Död 1779. I
likhet med sin broder var äfven Alessandro en
frikostig beskyddare af de sköna konsterna. Under
medverkan af Winckelmann m. fl. bildade han den
berömda konstsamlingen i den af honom uppförda Villa
Albani
utanför Rom, en samling, som ännu är af högt
värde, oaktadt mycket blifvit bortsåldt till
Frankrike och München. – Slägten A. utdog 1852 med
furst Don Filippo A.

Albani, Francesco, italiensk målare, föddes 1578 i
Bologna, der han jämte sin ungdomsvän Guido Reni,
hvilken sedermera blef föremål för hans afund och
hat, tillhörde Caracciernas skola. Genom sina två
äktenskap fick han en betydlig förmögenhet, och
i det senare blef han fader till en stor skara
ovanligt vackra barn. I skötet af denna familj
förde konstnären under en lång följd af år ett
gladt konstnärslif, hvilket dock emellanåt stördes
af hans häftighet och ärelystnad. På äldre dagar
(1653) förlorade han hela sin förmögenhet – ett så
mycket svårare slag, som han då tillika i det närmaste
öfverlefvat både sin talang och sitt rykte. Han bar
likväl sin olycka med undergifvenhet. Omgifven af
alla de sina, afled han 1660. – Det idylliska lif
A. förde på sina villor i Bolognas närhet afspeglar
sig tydligt i hans verk. Liksom Ovidius och den med
honom sjelf samtida herdepoesiens sångare voro hans
älsklingsskalder, målade han också med förkärlek
smärre mytologiska scener, såsom Venus med sina
amoriner, Diana med sina nymfer, dryader och najader,
gratier och genier o. s. v., samlade till glada
lekar i arkadiska landskap under Greklands klara
himmel. Dervid fingo medlemmarne af hans familj
tjena honom till modeller, hvaraf följden blef, att
hans framställningar i längden trötta genom en viss
enformighet. Han reproducerade derjämte mycket ofta
med ringa förändringar samma tafla, och på detta sätt
växte antalet af hans arbeten till en högst betydlig
siffra. Bland hans mytologiska taflor må nämnas de
af honom ofta målade Fyra elementen samt Echo och
Narcissus
. – Omkring 50 stora altartaftor vittna,
att A. äfven på det religiösa måleriets område var
mycket produktiv. De scener, i hvilka han här lyckades
bäst, äro sådana, som skildra en stilla lycka
och frid, t. ex. Marie bebådelse, Den heliga
familjen, Rasten under flykten till Egypten,
Kristi dop
o. d. Hans taflor finnas kringspridda
i nästan alla Europas större gallerier och
privatsamlingar. Nationalmuseet i Stockholm eger
tvänne arbeten af honom samt fem små mytologiska
taflor, som man ansett sig kunna tillskrifva honom
eller någon af hans många lärjungar, af hvilka de
betydelsefullaste voro Giov. Battista Mola, Pier
Francesco Mola, Carlo Cignani och </sp>Andrea Sacchi,</sp>
den yngre romerska skolans stormästare.

Albani, Matthias, berömd violfabrikant, f. 1621
i Botzen i Tyrolen, d. 1673. De högt värderade
albanes-violerna, utmärkta genom sin klara och mjuka
ton, hafva sitt namn efter honom och bära inskriften
Matthias Albanus fecit in Tyrol. Bulsani. – Hans
son, Matthias, f. i midten af 17:de årh., var äfven
en berömd violfabrikant. Hans bästa instrument, som
förfärdigades i Rom i slutet af 17:de och början af
18:de årh., skattas nästan lika högt som de frejdade
Amati-violerna.

Albania, kallades fordom det kustlandskap, som
begränsades af Kaukasus, Kaspiska hafvet, Iberia
och floden Araxes. Det motsvaras nu af distriktet
Sjemaka (det forna Sjirvan) i det rysk-kaukasiska
guvernementet Baku.

Albanien (Albanes. Skiperi, Turk. Arnaut), landskap i
det europeiska Turkiet, innefattar en del af de gamles
Illyrien jämte Epirus. Det gränsar i n. till Bosnien,
Montenegro och Dalmatien, i ö. till Macedonien och
Tessalien, i s. till Grekland och Artaviken samt
sköljes i v. af Joniska och Adriatiska hafven. Dess
yta kan anslås till 800 qv.-mil. – Enligt den
nya turkiska ejalets-indelningen är provinsen
delad mellan ejaleten Jania (Janina) och Prisren
(Prisrendi). Hela landet och i synnerhet dess södra
del, eller Epirus, är en ovanligt vild och delvis
nästan otillgänglig bergsbygd, genomfluten af
bergsbäckar och mindre vattendrag samt uppfylld af
de vestliga förgreningarna från Pindos, eller de
helleniska bergen, hvilka bilda den naturliga gränsen
mot Tessalien och Macedonien. Mindre högslätter
förekomma här och der, t. ex. den som finnes omkring
Janina i det sydliga Albanien, eller Epirus, hvilken
har en medelhöjd af 1,200 till 1,500 fot öfver
hafvet. De förnämsta floderna äro Arta, Vojuzza
och Drino. Bland sjöarna må nämnas Janina, Okrida
och Skutari. Klimatet är jämförelsevis strängt,
i synnerhet i de norra trakterna. Hufvudnäringar
äro boskapsskötsel och åkerbruk, af hvilka det
senare frambringar korn samt i de mera lugna och
soliga daltrakterna tobak, bomull, vin och oliver. –
Innevånarne, hvilka äro ett i många fall egendomligt
slägte, kallas Albaneser (Turk. Arnauter; sjelfva
nämna de sig Skipetarer, bergsboar) och äro ättlingar
af de gamla illyriska bergfolken. Albanesernas
samfällda antal torde uppgå till omkring 1 1/3
million. Man träffar dem utom i Albanien äfven
på andra ställen i Turkiet och Grekland. De äro
ett särdeles kraftigt, tappert och krigiskt folk,
för öfrigt kända för sin snikenhet efter guld, sin
trolöshet och sin grymma vildhet emot

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:08 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaa/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free