- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf /
373-374

(1876) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt - Albrekt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sedermera i kloster, men en förfärlig blodshämd
utkräfdes på medhjelparna i mordet samt deras
anhöriga, vänner och tjenare. Öfver 1,000 personer
offrades åt hans skugga.

2. Albrekt II (såsom hertig af Österrike A. V),
son af hertig Albrekt IV, föddes 1397. Redan som
barn fick han Österrike i arf efter sin fader. Efter
kejsar Sigmunds död, 1437, blef A., till följd af sitt
giftermål med dennes dotter Elisabet, s. å. konung
i Ungern och följande år i Böhmen. 1438 valdes han
enhälligt till Tysklands konung. A. var en välsinnad,
rättvis och kraftig man: han påbjöd ständig landsfred
och bragte de på mötet i Basel beslutna reformerna
till antagande i Tyskland. Under ett fälttåg mot
turkarna dog han plötsligen af den i hans här utbrutna
pesten, d. 27 Okt. 1439, i Langendorf. Först efter
hans död födde hans gemål sonen Ladislav, som
sedermera blef konung i Ungern och Böhmen.

Albrekt (l. Albert). Hertigar och ärkehertigar af
Österrike.
1. Albrekt II (den lame, äfven den vise),
hertig af Österrike, son af kejsar Albrekt I, föddes
1298. Han var den, som fortplantade slägten, och
var äfven farfars far till kejsar Albrekt II. Efter
sina båda äldre bröders död regerade han öfver de
habsburgska landen tillsammans med sin yngre broder,
Otto, till dess äfven denne dog, 1339. A. hade vid
32 års ålder fått gift, hvaraf följde en lamhet som
dock ej hindrade honom från att deltaga i krigiska
företag. Han lät i striden antingen bära sig på en
bår eller binda sig fast vid hästen. Utan framgång
krigade han mot de schweiziska kantonerna, hvilka sökte
afskudda sig den habsburgska öfverhögheten. A. var
för öfrigt vaksam och klok samt uppträdde ofta såsom
medlare mellan andra furstar, till följd hvaraf han
fick tillnamnet den vise. Död 1358.

2. Albrekt VII, ärkehertig af Österrike, ståthållare
öfver Nederländerna, son af kejsar Maximilian II,
föddes 1559 och uppfostrades hos Filip II af
Spanien. Han egnade sig åt det andliga ståndet: blef
kardinal (1577), ärkebiskop af Toledo (1584). Åren
1594–1596 var han vicekonung af Portugal. Filip II
beslöt mot slutet af sitt lif att använda A. såsom
medlare för att återförena Nederländerna med spanska
väldet. Denne lemnade derför det andliga ståndet
och förmäldes 1598 med Filip II:s dotter Isabella,
åt hvilken lemnades Nederländerna i brudgåfva,
med vilkor att de skulle återfalla till Spanien, om
äktenskapet blefve barnlöst. De sydliga provinserna
(Belgien) erkände A. som ståthållare, men de nordliga
(Holland) fortsatte sin frihetskamp. År 1599 kämpade
A. vid Nieuwport mot Morits af Nassau och blef i
grund slagen. Ett vapenstillestånd på 12 år slöts
1609, hvarefter A. slog sig ned i Brüssel, der han
dog 1621.

3. Albrekt Fredrik Rudolf, ärkehertig
af Österrike, son af den som fältherre i striderna
mot Napoleon ryktbar vordne ärkehertig Karl, föddes
1817 och åtnjöt en militärisk uppfostran. Under
Marsoroligheterna i Wien 1848 gaf A. befallning att
skjuta på folket, till följd hvaraf
han måste nedlägga sitt militäriska befäl,
hvarefter han gick till Italien såsom frivillig och
under Radetzky mycket utmärkte sig, synnerligen
i slagen vid Mortara och Novara, d. 23 och 25
Mars 1849. S. å. öfvertog han befälet öfver
tredje armékåren i Böhmen. 1851–1860 var
han ståthållare och befälhafvare öfver trupperna
i Ungern och blef 1863 fältmarskalk. Under
kriget 1866 förde A. den österrikiska hären i
Italien. Den 24 Juni 1866 vann han den lysande
segern vid Custozza. A. har äfven gjort sig
känd såsom militärisk skriftställare.

Albrekt (l. Albert), markgrefvar och
kurfurstar af Brandenburg
. 1. Albrekt I
(Björnen), den förste markgrefven af Brandenburg,
en mycket framstående furste, son af grefve
Otto den rike af Ballenstädt och Aschersleben,
af huset Anhalt (Askanien), föddes 1106. Han
fick 1134 af kejsar Lothar II markgrefskapet
Nord-Sachsen och 1138, sedan Konrad III blifvit
vald till konung, äfven hertigdömet Sachsen,
hvilket han dock sedan förlorade. Han utvidgade
sitt område genom flere lyckliga krig mot
venderna. Till de intagna och ödelagda
landsträckorna inkallade han nybyggare från Flandern
och Holland. Han upphöjde Brandenburg an
der Havel till hufvudstad och grundlade Berlin
m. fl. städer. Död 1170. Hans afkomlingar
regerade i Mark Brandenburg, till dess askaniska
huset der utdog, 1319.

2. Albrekt III, med tillnamnet Achilles
(för sin slughet äfven kallad Ulysses och
”Tysklands räf”), kurfurste af Brandenburg,
tredje sonen af den förste hohenzollerske
kurfursten, Fredrik I, föddes 1414. Vid faderns
död kom han i besittning af furstendömet
Ansbach. Efter sin broder Johan ärfde han
Baireuth och genom frivillig afträdelse af en annan
broder, Fredrik, Markerna jämte kurvärdigheten
(1470). A. var en af sin tids störste furstar:
stor krigshjelte, klok och beslutsam i rådslag.
Med det af 32 städer, prelater och andra
riksstånd bestående Schwabiska förbundet förde
han ett blodigt krig, som 1450 bilades genom
förlikning. Med stränghet böjde han adeln
under landets lagar, och med fasthet gjorde han
sina regenträttigheter gällande mot biskopen af
Bamberg och domkapitlet i Brandenburg. Han
var på samma gång en praktälskande och för
sin tid mycket upplyst man. Död 1486 i Frankfurt
am Main.

3. Albrekt, de tyske riddarnas siste
stormästare, Preussens förste hertig, den föregåendes
sonson, son af markgrefve Fredrik af Ansbach
och Baireuth, föddes 1490. Han uppfostrades
för det andliga ståndet, utan att likväl försumma
ridderliga öfningar. Såsom domherre af Köln
följde han kejsar Maximilian I till Venedig och
deltog i belägringen af Pavia. År 1511 valdes
han af de tyske riddarne till stormästare. Emedan
han var systerson till konung Sigmund, hoppades
de att genom detta val befrias från sitt
länsförhållande till Polen. A. vägrade ock att
aflägga länsed. Nu kom det till krig. Öfvergifven
af kejsaren och tyska riket, slöt sig A. till
reformationen. På Luthers råd förklarade han
ordensregeringen upphäfd och sig sjelf för ärftlig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:41:02 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaa/0373.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free