Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Almqvist, Karl Jonas Ludvig - 4. Almqvist, Erik Victor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förädlande och rättande till det goda utgör
hufvudsaken." Hon borde för detta ändamål "gå i
en riktning, som enskildt tillhör fosterlandet",
och "således hos oss hafva en afgjordt svensk
prägel". Gossarne borde i sin utveckling "gradatim
genomgå hufvuddelarne af svenska folkets egen
historiska utveckling". – Undervisningen måste
börja med väckande af sjelfverksamhet hos
lärjungen. Dervid skulle modersmålet begagnas, och
dess studium föregå inlärandet af hvarje främmande
språk. Latin och grekiska böra numera inhemtas
för deras literaturers skull, men icke mer än
andra läroämnen såsom allmänna bildningsmedel till
själskrafternas uppöfning. Påståendet att de klassiska
språken blefvo införda i vårt äldre skolverk såsom
psykologiskt bildningsmedel ansåg han vara historiskt
falskt. Systemet af ämnesläsning, fri flyttning
och vexelundervisning (begagnandet af monitörer)
vore att föredraga framför klassläsningen och den
ambulatoriska metoden. Skoltukten upprätthölles
bäst genom systemet af anmärkningsböcker, deruti
lärjungens fel, men icke hans förtjenster, antecknas. Den
Hillska metoden att bokföra både förtjenster och
fel samt att låta skicklighet i läsning gälla
till afräkning å moraliska förseelser förklarade
han förkastlig. Sammanslagningen af gymnasium och
nederskolan hade i A. en ifrig förespråkare. Vid
universiteten ville han icke hafva någon annan examen
än inträdesexamen. Ämbetsexamina borde hållas
af ämbetsverken. Den akademiska jurisdiktionen
liksom professorernas befattning med kommunal-
och patriarkalbestyr, ærarii-inspektur o. d. borde
upphöra. (Om detta ämne samt om Almqvists åsigter
rörande andra hufvudpunkter på religionens, statens
och konstens område se "Monografien".)
I egenskap af lärare ådagalade A. ovanlig skicklighet
och duglighet. Enligt uppgift af en bland hans
utmärktaste lärjungar i Nya elementarskolan visade
han sig under största delen af sin tjenstetid såsom
den ojämförlige: oerhördt nitisk, elektriserande,
tilldragande; men mot slutet var han – mest under
Aftonbladsperioden och efter "Det går an"-saken –
distraherad, trött, oduglig, dock alltid egendomlig,
stundtals hänförande.
Den motsägelse, som fans i Almqvists natur, sökte
han sjelf förklara såsom ett sträfvande "efter ett
himmelskt och jordiskt tillika", såsom en förening
af "celest sentiment och ren natur". Men – har
man frågat – huru kan det förklaras, att denna för
ingen del ovanliga förening af förnuftiga och sinliga
drifter kunde hos en så djupt reflekterande natur som
A. stanna i en olöst motsägelse och, i stället för
att bringas till harmoni, leda till sådana yttringar
af den skarpaste disharmoni som de, hvilka möta både
i hans skrifter och i hans lif? Derpå kan svaras:
A. synes verkligen hafva lefvat i ett slags inre
harmoni, i ty att han alltid leddes af sin omedelbara
känsla. Han idealiserade sin tillfälliga stämning, och
derför rörde sig hans själslif alltid utom området för
en egentlig karakter, vare sig god eller dålig.
Också visade hans sista tid i Sverige
ett oupphörligt vacklande mellan bättre känslor och
ansatser till brottsliga handlingar. Det är sålunda
fullt antagligt, att A. förfalskade och undansnillade
skuldsedlar, men det är tillika ådagalagdt,
att han vid en annan stämning godtgjorde dessa
förseelser. Hela frågan om förgiftningsförsöket är
höljd i ett visst dunkel. I rättegångshandlingarna
förekommer intet tillräckligt bindande bevis för
att A. hyste afsigt att begå mord. Han dömdes "in
contumaciam" (på grund af uraktlåten inställelse).
A. var, trots sin oerhörda produktion, nästan
alltid tyngd af brödbekymmer, som under sista tiden
af hans vistelse i Sverige blefvo mer än vanligt
tryckande. Utan tvifvel innebar detta tryck för honom
större frestelser än för andra. I alla händelser
böra icke Almqvists fel, för hvilka han pliktade med
en femtonårig landsflykt, hindra det erkännandet,
att han var en af vårt lands snillrikaste och mest
begåfvade författare.
Af dem, som på senare tiden belyst Almqvists
personlighet och författareskap, må nämnas
O. P. Sturzenbecker (i "Grupper och personager") och
Arv. Ahnfeldt ("C. J. L. Almqvist såsom nyromantiker",
akad. afhandl. 1869, samt åtskilliga tidningsuppsatser
och offentliga föredrag). En literär karakteristik
och en utförlig lefnadsteckning har man att vänta
af A. Th. Lysander, som 1873 började utgifva Valda
skrifter af C. J. L. Almqvist. (Urvalet af de båda
originalsamlingar, som utgöra "Törnrosens bok",
omfattar 4 band.)
4. Almqvist, Erik Victor, landshöfding och
riksdagsman, den föregåendes halfbroder, föddes 1817
i Eds socken i Upland. Han antogs 1834 till furir
vid Helsinge regemente, utnämndes två år derefter
till underlöjtnant och 1862 till andre major vid
Uplands regemente. – A. gjorde sig känd både som
skicklig militär och landtbrukare, men deltog jämväl
i mångartade kommunala bestyr och ådagalade dervid
stor insigt och förmåga. 1864 utnämndes han till
landshöfding i Vesterbottens län och verkade i denna
egenskap rastlöst och nitiskt för sitt läns utveckling
och förkofran. Han företog flere vidsträckta och
kostsamma ämbetsresor inom länet och skaffade sig
derigenom en noggrann kännedom om dess tillstånd och
behof. Tre gånger besökte han lappmarkerna, oaktadt
dessa färder voro högst mödosamma, enär de till större
delen måste göras till fots. – A. valdes för sitt
län till ledamot af Första kammaren och bevistade
i denna egenskap riksdagarne 1867–69, men inträdde
år 1870 i Andra kammaren såsom ombud för Hernösand,
Umeå, Luleå och Piteå. Bland de motioner A. väckte och
hvilka till största delen rörde länets angelägenheter
må här blott nämnas tvänne af mera allmän natur. Redan
vid 1867 års riksdag framhöll A. nödvändigheten
af att bestämma en gräns för nybyggens anläggande
inom lappmarkerna och derigenom trygga lapparnes
besittningsrätt till renbetesland. Förslaget vann
riksdagens bifall, och året derpå utfärdades ett
kungligt bref om uppdragande af en provisionel gräns
mellan den egentliga fjällbygden och den till odling
tjenliga delen af lappmarken. Vid samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
