Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Anckarsvärd (Cosswa), Mikael - 2. Anckarsvärd, Karl Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
693 Anckarsvärd. 694
icke om att dölja sitt missnöje. Om sina söner
Karl Henriks och Johan Augusts åtgöranden vid
förberedelserna till den värmländska fördelningens
uppror var han fullt medveten, och då hertig Karl
d. 13 Mars 1809 åtagit sig riksföreståndareskapet,
skref han genast till A. med begäran att denne måtte
räcka honom "en hjelpsam hand". På Adlersparres
förslag kallades hans adjutanters fader att som
landtmarskalk leda den konstituerande riksdagens
första stånd, och Mikael Anckarsvärds namn bekräftade
å detta stånds vägnar (den 6 Juni 1809) vår ännu
gällande regeringsform. Samma dag upphöjdes han
till grefve och generallöjtnant. Under den tretton
månader långa riksdagen förde han med kraft sin
landtmarskalksklubba och behöll segern den enda
gång riddarhuset vid denna riksdag påminde om
äldre tiders våldsamma uppträden. Detta var den
8 Maj 1809, då riksföreståndarens anspråk att som
arfsberättigad konung bestiga tronen nedslogos af
kämparna för den åsigten, att grundlag först skulle
antagas, konung derefter väljas. A. har i enskilda
anteckningar omtalat, att detta senare från början
varit hans åsigt, hvilket dock ej kan läsas i adelns
protokoll. När A. ville afsluta plenum, innan något
giltigt svar kunnat inhemtas på hans proposition om
bifall till hertigens skrifvelse, "uppkom härvid",
heter det i protokollet, "en ganska märkelig
oro". Enskilda memoirer tala t. o. m. om våldsamma
ord och åthäfvor mot den gamle landtmarskalken,
som var misstänkt som "rojalist" från 1772, som
"frondör" från 1789. Ändtligen utsade A. tydligt,
att han "skulle för H. K. H. inberätta, det han
tyckt sig förmärka, att Ridderskapet och Adeln ej
funnit sig kunna bifalla till hvad H. K. H. behagat
föreslå", och då stillades stormen - sedan den
emellertid omöjliggjort planen. Dermed, har man
sagt, försonade general Anckarsvärd hvad fänrik
Cosswa brutit mot Sveriges frihet. - A. mottog intet
landtmarskalksarvode, men upptogs under riksdagens
lopp bland serafimerriddarne och tog vid dess slut
afsked från alla sina ämbeten. Han bosatte sig på
sin egendom Karlslund invid Örebro. Endast för en tid
under riksdagen 1817-18 deltog han åter i riddarhusets
förhandlingar. - Det enskilda lifvets lugn fick han
njuta ovanligt länge, ett intresseradt vittne till
sin äldste sons strider och popularitet. Han hade
fyllt sitt nittiosjette år, då han den 23 Mars 1838
afled på Karlslund. H. W.
2. Anckarsvärd, Karl Henrik, grefve, militär,
politiker, den föregåendes son, föddes på Sveaborg
d. 22 April 1782. Officer redan vid tre års ålder,
inträdde han, efter afslutad kadett-kurs, år 1798 i
tjenstgöring och fortsatte derpå sin utbildning genom
en längre utländsk resa, 1800-01. Ambassad-kavaljer
till S:t Petersburg 1803, friherre jämte fadern
1805. Med Svea garde deltog han 1805-06 i pommerska
kriget, utnämndes 1806 till kapten och 1807 till
öfveradjutant och major i armén. Han anställdes
1808 som öfveradjutant hos öfverbefälhafvaren
vid vestra armén och deltog i stormningen af Liers
skansar. Tidigt bemärkt bland
de missnöjde, hvilka han liksom fadern tillhörde,
blef han snart en af de främste uppviglarna bland
vestra arméns officerare och soldater, då det under
Georg Adlersparres ledning sedermera utbrytande
upproret förbereddes (1808, Dec. - 1809, Febr.),
och sändes under denna tid af Adlersparre till
Stockholm för att knyta förbindelser med dervarande
anhängare af revolutionsplanen. Sedan han återkommit
till Karlstad från denna farliga resa, skref
A. till general Adlercreutz och uppmanade honom att
skyndsamt handla. Derigenom föranledde han, enligt
Adlercreutz’ egen uppgift, dennes beslut att d. 13
Mars 1809 arrestera konungen, sex dagar efter det
vestra armén i Karlstad utfärdat sitt manifest och
börjat marschen mot Stockholm, hvilken varade d. 8-22
Mars. Oaktadt proklamationen om sammankallandet af
"rikets fäder och stiftare" beslöto Adlersparre och
A. under dessa dagar att låta trupperna utropa hertig
Karl till konung. Detta beslut, som gick om intet
genom kårchefernas motstånd, gaf sedan anledning till
många skarpa beskyllningar mot dessa "1809 års män",
synnerligast mot A. under dennes senare politiska
bana.
Den 1809 samlade riksdagen helsade den värmländska
fördelningens officerare som fäderneslandets
befriare och uttalade för dem sin tacksamhet genom
en stor deputation under landtmarskalkens, Mikael
Anckarsvärds, ordförandeskap. Af den nyvalde konungen
utnämndes Karl Henrik A. till öfverstelöjtnant i armén
och 1810 till öfverste för Nerikes regemente. Såväl
af sin förre fiende, kronprinsen Karl August, som
af den sedermera valde kronprinsen, Karl Johan,
omfattades han med synnerlig nåd, så att man i den
unge öfversten trodde sig se en blifvande innehafvare
af de högsta poster i riket. Men hans motvilja för den
af Karl Johan följda politiken att med Ryssland gå mot
Napoleon, utan att ens först ha gjort sig försäkrad
om den utlofvade ersättningen för Finland, vållade
ett tvärt slut på hans militära bana. Sedan A. med
sitt regemente kommit öfver till Tyskland, lade han
ej band på sitt missnöje, och d. 4 Juli 1813 aflät
han till kronprinsen-befälhafvaren en skrifvelse,
i hvilken han nästan hotfullt klandrar dennes
politik, såsom mera tjenande Rysslands intressen än
Sveriges. Karl Johan svarade endast med en befallning
till A. att taga afsked och resa hem. A. lydde och
tillbragte derefter flere år i familjelifvets lugn,
endast sysselsatt med jordbruk, bergsbruk och andra
enskilda affärer, till dess han i sin gamle faders
sällskap infann sig vid 1817 års riksdag, och dermed
började den nära femtioåriga politiska bana, som
mer än allt annat gjort hans namn märkvärdigt i vår
historia. "Riddarhusoppositionen" under riddarhusets
sista skede, 1809-66, har få namn, som kunna mäta
sig med Anckarsvärds. Dennes parlamentariska historia
sammanhänger i synnerhet med riksdagarna 1823, 1828
och 1840.
Redan vid sitt första uppträdande möttes A. på ett
sätt, som nogsamt visade hvilken betydenhet
regeringen tillerkände honom. Mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
