Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andning l. Respiration, fysiol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
725 Andning. 726
djurs gälar - eller med luften - i luftandande djurs
lungor. Gälarna utgöras i allmänhet af blad eller
franslika bildningar, hvilka omedelbart omspolas af
vattnet, och detta är från det i de öfver en stor
yta utbredda blodkärlen strömmande blodet endast
skildt genom en helt tunn hinna, genom hvilken
utbytet mellan de i vattnet och i blodet upplösta
gasarterna med lätthet försiggår. Dertill bidraga ock
särskilda inrättningar (flimmerhår, rörliga gällock
o. s. v.), hvilka hafva till ändamål att hålla det
gälarna berörande vattnet i ständig strömning. I
gälarna föras så att säga blodkärlen ut mot det
omgifvande mediet, i lungorna föres tvärtom detta
in till blodkärlen. Lungorna utgöras nämligen af
i kroppens inre instjelpta, i hög grad elastiska
säckar, hvilka än äro jämförelsevis enkla, än åter
fördelade i talrika blåsor, som bilda de ytterste
ändarna af rikt förgrenade rör (luftrör, broncher)
och medelst deras gemensamme hufvudstam (luftstrupen,
trachea) stå i öppen förbindelse med den atmosferiska
luften. På dessa säckars eller blåsors väggar utbreda
sig blodkärlen i ytterst täta nät, och genom särskilda
inrättningar sörjes för ett ständigt ombyte af den
luft, med hvilken de nämnda blodkärlen äro i nästan
omedelbar beröring.
Lungorna äro hos menniskan och de henne närmast
stående djuren inneslutna inom bröstkorgen,
som är ett på alla sidor lufttätt rum, bildadt
af ryggraden, bröstbenet, refbenen och de mellan
dem utspända musklerna och senhinnorna. Det rum,
som på sådant sätt bildas, brösthålan, mot hvars
väggar lungorna kunna glida fritt, afstänges från
den nedanför liggande bukhålan genom en tunn, mot
bröstet kupolformigt hvälfd muskelvägg, mellangärdet
(diaphragma). Då denna muskel sammandrager sig,
sänker sig hvalfvet, och följden deraf måste
naturligtvis blifva, att brösthålan förstoras nedåt
på bukhålans bekostnad. Samtidigt dermed höja andra
muskler de med ryggraden och bröstbenet förbundna,
bågformiga refbenen, hvarigenom bröstbenet skjutes
uppåt och framåt, så att äfven brösthålans vidd ökas.
Genom denna förstoring af brösthålans rymd måste
naturligtvis det inom dess väggar rådande lufttrycket
minskas och blifva mindre än det, hvarmed den yttre
luften trycker på kroppens yta. Följden deraf måste
då blifva, att denna yttre luft genom den enda väg,
som står öppen för densamma, nämligen luftstrupen,
rusar in i lungorna, hvilka deraf utspännas, så att
de alltid fullkomligt fylla den del af brösthålan,
som icke upptages af hjertat och några få andra
organ. Detta är hvad man kallar en inandning
(inspiration). Så snart inandningsmusklerna
upphört att sammandraga sig och åter slappas, får
elasticiteten i den utspända lungväfnaden samt i
bröstkorgens brosk- och bandfogningar tillfälle att
utöfva sin fulla kraft, som nu verkar sammantryckande
på den i lungorna inneslutna luften, och en del deraf
drifves nu åter ut genom luftstrupen. Detta är hvad
man benämner en utandning (exspiration). Vid häftigare
andning, och i högsta grad vid andnöd (dyspné),
tillkommer dessutom arbetet af åtskilliga
muskler, genom hvilkas sammandragning
brösthålans rymd förminskas, dels omedelbart,
derigenom att refbenen dragas nedåt, och dels
medelbart, derigenom att mellangärdet i följd af
bukmusklernas sammandragning skjutes uppåt. Dessa
andningsrörelser, genom hvilka luften
i lungorna delvis ombytes, upprepas hos en
frisk, fullvuxen menniska i medeltal omkring
17 gånger i minuten, och den myckenhet luft,
som vid hvarje in- och utandning inträder i och
drifves ut ur lungorna, kan i medeltal anslås
till omkring 500 kubikcentimeter, eller ungefär
19 kubiktum. Andningsrörelserna regleras genom
en af viljan oberoende nervapparat, som har sitt
centralorgan inom den del af hjernan, som kallas
"förlängda märgen" (medulla oblongata}. En förstöring
af detta ställe (stundom benämndt le noeud vital,
"lifsknuten") upphäfver ögonblickligen dessa
rörelser och medför derför en plötslig död.
En fullvuxen menniska upptager genom lungorna ur den
atmosferiska luften under 24 timmar ungefär 746 gram
(1 3/4 skålp.) syre och afgifver med utandningsluften
867 gram (något öfver 2 skålp.) kolsyra. Ett
gasutbyte med luften, och således en andning,
eger ock rum genom huden,
men detta är i förhållande till lungandningen af
försvinnande litenhet. Så uppgår kolsyreutgiften
genom huden under 24 timmar endast till omkring
4 gram, eller mindre än 1 ort.
Såsom redan är nämndt, är det i första hand mellan
blodet och den yttre luften, som gasutbytet i lungorna
eller genom huden sker. Detta utbyte plägar kallas
den yttre andningen, till skilnad från den inre (och
väsentliga) andningen, som eger rum mellan blodet
och kroppens lefvande väfnader. Blodet spelar i
förhållande till dem såsom respirationsmedium ungefär
samma rol som det lufthaltiga vattnet till de enkla
lefvande varelser, hvilka äro i saknad af särskilda
cirkulations- eller respirationsorgan. Dervid
spela de för blodet karakteristiska röda blodkropparna
en mycket vigtig rol, så att de med skäl kunna
betraktas såsom verkliga respirationsorgan. Ett
af de ämnen, af hvilka de bestå, hemoglobin,
har nämligen den märkvärdiga egenskapen att med
stor begärlighet upptaga syre och dermed ingå en
lös kemisk förening, hvarigenom dessa små kroppar
blifva verkliga kringbärare af detta för lifvet så
oundgängliga ämne till kroppens alla delar. Det blod,
som genomströmmar lungorna, mättar sig dervid i det
närmaste med syre, utsprides derpå, genom pulsådrorna,
till de olika kroppsdelarna, afgifver der en stor
del af det upptagna syret, upptager i dess ställe
kolsyra och återvänder slutligen genom blodådrorna,
hjertat och lungpulsådern till lungorna, der det å
nyo mättas med syre och befrias från en del af
kolsyran. C. L.
Växternas andning eller respiration består liksom
djurens uti upptagande af syrgas ur luften, syrgasens
användning till syrsättning af kol samt den dervid
bildade kolsyrans aflemnande. Växterna ega icke några
särskilda organ för andedrägten. De andas med alla
sina organ: med dem, som icke innehålla bladgrönt
(klorofyll), både dag och natt; med dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
