Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - André - Andreæ - Andreæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
733 André - Andreæ. 734
komponerade värdefulla sånger, operor och piano-
saker. Död 1799. - 2)Johann Anton, grundlig
musikteoretiker, pianist och kompositör,
den föregåendes son, f. 1775 i Offenbach. Han
fortsatte sin faders musikförlagsaffär, hvilken
vann betydenhet synnerligast genom utgifvandet
af Mozarts verk. A. komponerade bl. a. operor,
symfonier och konserter för flere instrument samt
författade en berömd, men tyvärr ofullbordad lärobok
i tonsättningskonsten (1832-43). Död 1842 i sin
födelsestad. - 3) Karl August, den föregåendes son,
öfvertog 1835 sin faders musikhandel och anlade i
Frankfurt am Main 1839 en pianofabrik, från hvilken
de s. k. Mozartsflyglarna (försedda med Mozarts
porträtt) utgingo.
André [angdré], Jules, fransk landskapsmålare,
lärjunge af Watelet och Jolivard, f. 1804 i Paris,
d. derstädes 1869. Han målade mestadels franska
landskap. Bland hans mest omtyckta taflor må nämnas
Entrée de forêt, Les bords de l’0urce (1835), Pont
de Thauron och Chaumières (1867). Under åren 1845-56
var han anställd såsom målare vid porslinsfabriken
i Sèvres. Hans der utförda arbeten hafva rönt allmän
beundran på utställningarna.
Andreæ, Laurentius. Se Laurentius Andreæ.
Andreæ, Abrahamus Angermannus, den fjerde i
ordningen af Sveriges lutherske ärkebiskopar, en genom
sina kunskaper, sin bildning och sina åsigters renhet
och fasthet högst utmärkt personlighet. Han föddes
(såsom namnet antyder) i Ångermanland. Hans maka
var en dotter till Laurentius Petri d. ä. Redan som
skolrektor i Stockholm var han en af de ifrigaste
motståndarna till Johan III:s nya messbok, den
s. k. liturgien, hvarför han ock var föremål för
mycken ovilja från konungens sida. För att öfvervinna
hans motstånd sökte Johan till en början aflägsna
honom från Stockholm och erbjöd honom i denna afsigt
en professur i Upsala. Då A. vägrade emottaga detta
anbud, ville konungen göra honom till kyrkoherde
i Öregrund; men äfven detta ämbete nekade A. att
mottaga, emedan han icke ville undantränga den förut
der varande kyrkoherden, och förordnades då, 1576,
endast till predikant i nämnde stad, med bibehållande
af rektorslönen. Konungens förutsättning slog dock
icke in. A. fortfor att vara en af de förnämste
ledarna af motståndet mot liturgien. Han flyttades
derför till kyrkoherdebeställningen i Saltvik på
Åland, hvarest han ansågs blifva utestängd från
allt inflytande på prester och teologer. Då icke
häller detta hade åsyftad verkan, läto konungen föra
honom i fängsligt förvar till Åbo. Befriad ur sitt
fängelse genom Pontus de la Gardies medverkan, fann
A. en tillflykt hos hertig Karl, som tog hans parti
mot konungen. Men icke ens i Karls hertigdöme var
han säker för konungens stämplingar, och han begaf
sig då till Bohus län (som på den tiden lydde under
Danmark) och derifrån till Tyskland, 1582, försedd
med anbefallningsbref från hertig Karl till dennes
syster, hertiginnan Elisabet af Mecklenburg. Han
uppehöll
sig nu i norra Tyskland, ända till dess han år
1593 hemkallades för att intaga ärkebiskopsstolen i
Upsala. Äfven under denna sin landsflykt i Tyskland
uppträdde A. genom flere hemsända skrifter såsom
den främste kämpen mot liturgien och understöddes
derutinnan på det verksammaste af hertig Karl. På
dennes bekostnad besökte han universiteten i
Leipzig, Wittenberg, Helmstedt samt Frankfurt
an der Oder och skaffade sig från de der varande
teologiska fakulteterna utlåtanden om liturgien,
hvilka han derefter sände till hertigen, som sörjde
för deras vidare offentliggörande i landet. A. var
emellertid i trots af allt detta icke synnerligen
älskad af hertig Karl, och det synes, som om
den senare gerna velat undvika att hafva honom
i sin omedelbara närhet. Hertigen var ej häller
alldeles med om att A. upphöjdes till ärkebiskop,
till hvilken förtroendepost han såsom renlärighetens
trognaste försvarare nästan enhälligt utsågs af det
vid Upsala möte 1593 församlade presterskapet. Ännu
mindre var naturligtvis den påfviskt sinnade konung
Sigismund hågad för att erkänna den nyvalde,
oböjligt protestantiske ärkebiskopen, och först
efter en envis vägran lät han förmå sig att
bekräfta hans val. Hertigens missnöje med A. kom
till egentligt utbrott efter en allmän visitation,
som A. på hertigens befallning företagit 1596. Den
allt för stora myndighet och hänsynslösa stränghet,
han derunder lade i dagen, framkallade en häftig
ovilja hos hertigen, och han kunde aldrig glömma
denna visitationsresa, "mäster Abrahams tragoedia",
såsom han kallade den. Hertigens ovilja fick ökad
näring genom den kraftfulle ärkebiskopens bestämda
uppträdande i flere andra kyrkorättsliga frågor, såsom
t. ex. när han återgaf ämbetet åt ett par prester,
som hertigen hade låtit afsätta. När dertill kom, att
A., som visade sig lika litet benägen att i statens
angelägenheter blindt följa hertigen som denne att
utan vidare följa ärkebiskopen i kyrkans, i flere bref
försäkrat konung Sigismund om sin trohet och klagat
öfver hertigens sjelfrådighet, förlorade slutligen
hertig Karl tålamodet. Vid riksdagen i Upsala 1598
utfor hertigen i de skarpaste beskyllningar mot A.,
och redan i slutet af samma år lät han fängsla honom
och ställde honom till rätta inför en andlig domstol,
som dock ej ansåg honom skyldig till de förbrytelser,
för hvilka han var anklagad. Hertigens vrede fortfor
likväl, och han lade beslag på Angermanni inkomster
samt förklarade sig vilja åtala honom vid en riksdag
"såsom den der stått efter hertigens argaste". Detta
skedde ock vid riksdagen i Jönköping 1599. Trots de
närvarande biskoparnas och öfrige presters vägran
att förklara A. brottslig dömdes han sitt ämbete
förlustig, insattes i fängsligt förvar på Stegeborg,
fördes sedan, efter någon tids frihet, till Örebro och
derefter till Gripsholm, der han, utan att dock, såsom
vanligen påståtts, röna någon omensklig behandling,
vistades i fängelse till sin död, i början af år
1608, och begrofs på hertigens befallning i Kernbo
kyrka. Hans stiftspresters kärlek öfvergaf honom ej
i olyckan. De gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
