Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Angri - Angrivarier - Angster - Anguier - Anguilla - Anguilla - Anguisciola - Anguis fragilis - Angurvadel - Angus - Angöra land - Anhalt - Anhaltska Albrekt Björn-orden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
771 Angri - Anhaltska Albrekt Björn-orden. 772
Angri, stad uti italienska prov. Salerno
(f. d. Principato citeriore), vid jernbaiian mellan
Neapel och Eboli. Bomulls- och silkesspinnerier.
7,264 innev. (1871).
Angrivarier, ett germanskt folk, som, då det först
blef bekant för romarna, bodde på ömse sidor om
mellersta Weser, s. om chaukerna och n. v. om de
kring Harz bosatte cheruskerna. Der påträffades de
af Germanicus under hans krigståg år 16 e. Kr. och
underkastade sig då romarna. Senare, dock ännu under
1:sta årh. e. Kr., skola de i förbund med chamaverna
hafva öfverfallit bruktererna, hvilka fördrefvos
från sitt gamla hemvist, trakten n. om floden Lippe,
dit de båda förstnämnda folken nu invandrade. Sju
århundraden derefter, på Karl den stores tid,
återfinna vi dock utan tvifvel angrivarierna under
namnet angrarier eller angarier (engrer) i deras gamla
bostäder på ömse sidor om Weser, ehuru deras område
då var utvidgadt åt s. ända till Hessen. De utgjorde
då en af det sachsiska folkets trenne hufvudstammar,
och det område, som de bebodde, kallades Angaria
(Engern). S. F. H.
Angster. 1) Namn på brakteat från 1300- och
1400-talen. - 2) Ett med detta namn försedt litet
schweiziskt billonmynt, som förekom i kantonerna
Zürich (utan årtal), Zug (1745-1804), Bern
(1773-1843) och Schwyz (1773-1846).
Anguier [anggije]. - 1) François A., fransk
bildhuggare, f. 1604 i Eu, d. 1669 i Paris, utförde
mestadels grafvårdar, hvilka alla utmärka sig för en
ädel enkelhet och frihet från den barocka manierism,
som beherskade hans tids konst. - 2) Michel A., den
föregåendes broder, en af Frankrikes mest utmärkte
bildhuggare, f. i Eu 1614 (l. 1612), d. 1686 i Paris
såsom rektor för konstakademien. Bland hans många
efterlemnade verk må nämnas Ludvig XIII:s kolossala
bronsstaty i Narbonne och Colberts marmorbyst
i Louvren.
Anguilla, på grund af sin form af engelsmännen
kallad Snake’s Island ("ormön"), engelsk ö bland
de Små Antillerna i Vestindien. Arealen 1,65
qv.-mil. 2,773 innev. (1871). En saltsjö på öns norra
sida lemnar årligen omkr. 60,000 ctr salt.
Anguilla, zool. Se Ål.
Anguisciola [anggvisjåla], Sofonisba, italiensk
porträttmålarinna, f. omkr. 1535 i Cremona,
d. omkr. 1625. Af samtida skriftställare och skalder
prisas hon för sin fina bildning, sin talang och sin
skönhet. Hon bodde länge i Genua och utgjorde der
medelpunkten i ett utvaldt sällskap af konstnärer och
lärda. Vid 60 års ålder blef hon blind. Van Dyck,
som tillbragte vintern 1621-22 i Genua, berättas
ofta hafva påstått, att han af den blinda Sofonisba
lärt mera än af stora mästare med den skarpaste
synförmåga. Hennes arbeten äro numera sällsynta.
Anguis fragilis, zool. Se Ormslå.
Angurvadel är i "Frithiofs saga" namnet på Frithiofs
svärd.
Angus [a’nggöss], shire i Skotland. Se Forfar.
Angöra land l. Göra an land, sjöv., under sjöresa
segla mot land för att få det i sigte och derigenom
kontrollera fartygets plats. R. N.
Anhalt, tyskt hertigdöme, bestående af ett större
och ett mindre område samt 5 små enklaver. Alla
dessa landsdelar omgifvas h. o. h. af Preussen,
utom en, som i v. stöter till Braunschweig. Arealen
42,63 qv.-mil. 203,437 innev. (1871). Största
delen är slättland; blott i s. v. stöter det
till foten af Harz. Elbe och Saale genomflyta
landet. Hufvudnäringen är åkerbruk. Hertigdömet
är deladt i fem kretsar (Dessau, Köthen, Bernburg,
Zerbst och Ballenstedt), hvilka genom kretsordningen
af 1870 ega en ordnad kommunalförvaltning. Den
nuvarande konstitutionella författningen är af
år 1872. Landtdagen består af en kammare med 36
medlemmar, valda dels af hertigen, dels af de högst
beskattade, dels af landsbygdens och dels af städernas
öfrige valberättigade. - Hufvudstaden är Dessau.
Det Anhaltska regenthusets förste med historisk
visshet kände stamfader är Esiko af Ballenstedt
(omkr. 1030). Hans ättling Otto var den förste,
som kallade sig grefve af Askanien. Dennes son var
Albrekt Björnen (se sp. 374), hvars sonson, Henrik I,
1212 fick Anhalt, som då blef ett sjelfständigt,
"riksomedelbart" område. Vid den sistnämndes död,
1251, delades landet mellan hans tre söner, hvarigenom
tre anhaltska linier uppkommo: den Ascherslebenska,
den äldre Bernburgska och den äldre Zerbstska. Linien
A. utdog snart, och dess område tillföll linien B.,
som utslocknade 1468. Linien Z. delades 1296 i den
Albrektska och den Sigmundska. Den senare, som
1468 fick linien B:s område, delades sedan vidare
i den Ernestinska och den Valdemarska. Länderna
hade derigenom på mångfaldigt sätt blifvit styckade
mellan furstelinierna, men förenades ändtligen 1570
af Joakim Ernst (d. 1586). Hans söner regerade
i 17 år gemensamt, men delade 1603 landet i 4
delar. Johan Georg I fick Anhalt-Dessau. Dennes
sonsons son var Leopold, Fredrik den stores berömde
fältherre, kallad "den gamle Dessauern". Kristian
I, hvilken tog Anhalt-Bernburg i besittning, var
en anhängare af den till konung i Böhmen valde
kurfursten Fredrik af Pfalz. Anhalt-Zerbst tillföll
Rudolf. Ryska kejsarinnan Katarina II hörde till
hans ätt. Anhalt-Köthen öfvertogs af Ludvig. En af
dennes efterkommande, Kristian Fredrik, var en stor
beundrare af Napoleon I och sökte ordna sitt lilla
land helt och hållet på franskt sätt.
Linien Zerbst utdog 1793, hvarefter dess område
delades mellan de tre öfriga. Anhalt-Bernburg blef
1806 hertigdöme, hvilket exempel 1807 följdes af de
båda andra. Sistnämnda år ingingo de i Rhenförbundet
och 1815 i Tyska förbundet. Länderna styrdes efter
denna tid godtyckligt och ytterst dåligt, i synnerhet
Anhalt-Köthen. Den der regerande linien utdog
1847, då landet förenades med Anhalt-Dessau. Lika
usel var styrelsen i Anhalt-Bernburg, hvilket
slutligen efter fursteättens utslocknande, 1863,
förenades med Anhalt-Dessau under hertig Leopold
(d. 1871), hvars son Fredrik nu är hertig af Anhalt.
R. T.
Anhaltska Albrekt Björn-orden. Se Albrektsorden 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
