Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apollonius - Apollonius - Apollonius - Apollonius af Tyrus - Apollos - Apollyon - Apologet - Apologetik - Apologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulden, lemnade Alexandria och begaf sig till
Rhodus. Af innevånarna på denna ö mottogs han med
stor utmärkelse, och derefter kallade han sig
i sina skrifter "Rhodios". Sedermera återvände
han likväl till Alexandria och skall äfven hafva
lyckats vinna större erkännande för sin i ny
bearbetning framlagda dikt Argonautika. Detta
arbete, som ännu finnes i behåll, är emellertid
ett talande bevis för riktigheten af Callimachi
åsigt. Dikten innehåller dock flere verkligt
sköna episoder af idyllisk och elegisk natur.
A. M. A.
Apollonius (-os), atheniensisk bildhuggare under
l:sta årh. f. Kr., tillhörde den nyattiska skolan,
som från midten af 2:dra årh. f. Kr. ända in i
kejsartiden utvecklade en betydande verksamhet, i
synnerhet i Rom. Af honom är den vidt berömde torson
(bålen) af en hvilande Hercules, känd under namnet
Torso di Belvedere. Den påträffades i början af
1500-talet i Rom, på den plats der Pompeji teater
fordom stått, och uppsattes i Vatikanens Belvedere,
der den ständigt varit föremål för allmän beundran
och ifrigt studium. Om denna (ben, armar och hufvud
beröfvade) staty yttrade en gång Michel Angelo,
att han af den lärt all sin konst.
Apollonius (-os) från Tyana i Kappadocien,
som lefde i l:sta årh. af den kristna tiden,
är en af de märkvärdigaste representanterna för
nypythagoreismen. Han skildras såsom undergörare,
med förmåga att förutsäga det tillkommande och
uppenbara det förborgade. Från Orienten, och
företrädesvis från Indien, härstammade enligt hans
mening all hemlig och djup vishet, och han säges
också under sina många resor hafva besökt magerna och de
indiske vise. Han lärde, att menniskan måste föra ett
"rent" och asketiskt strängt lif för att kunna vinna
omedelbar enhet med Gud. Sjelf afhöll han sig från
njutandet af kött och vin, klädde sig i linnedrägt,
gick barfota, lät håret växa, afhöll sig från
äktenskaplig kärlek o. s. v. Han hyste stor vördnad
för de traditionella religionslärorna, men ansåg,
att man endast genom omtydning eller hemlig tolkning
af dem kunde fatta deras egentliga innehåll och
vinna sann vishet. - I 3:dje årh. ef t. Kr. skildrar
Philostratus honom såsom ett sedligt och religiöst
ideal, sannolikt i afsigt att i honom framställa en
hednisk motbild till den kristna religionens
stiftare.
G. S.
Apollonius (-os), med binamnet Dyskolos ("den
svårmodige"), grammatiker i Alexandria i 2:dra
årh. e. Kr. Äfven i Rom lefde han en tid och var
der en ansedd lärare. Han är den vetenskapliga
grammatikens egentlige grundläggare. Bland A:s många
skrifter hafva till vår tid kommit Om satsbyggnad
(syntax), Om pronomen, Om konjunktionerna, Om
adverben.
A. M. A.
Apollonius af Tyrus, hjelten i en forngrekisk roman,
hvilken blifvit en af de vesterländska folkens mest
omtyckta folksagor och finnes öfversatt på nästan
alla europeiska språk. Det grekiska originalet har
ej igenfunnits; deremot har man i behåll en gammal
latinsk öfversättning, som anses förskrifva sig från
det 6:te eller 7;de årh. e. Kr. Från denna roman
lånade Shakspeare ämnet till sin "Perikles". På svenska är den
sedan 1600-talet utgifven i flere upplagor, senast
1845 i P. O. Bäckströms "Svenska folkböcker".
Apollos 1. Apollonios, aposteln Pauli medarbetare
i Ephesus och Korinthus, en alexandrinsk jude,
som genom sin lärdom och vältalighet i hög grad
bidrog till kristendomens utbredning. Han har af
många, bl. a. Luther, antagits vara författaren
till hebreerbrefvet, hvilket i alexandrinsk anda
söker visa kristendomens berättigande i förhållande
till judendomen. I Korinthus uppkallade sig efter
A. ett parti, som utmärkte sig genom sitt lärda
förakt för den paulinska predikans enfald. Apollos
sjelf underordnade sig dock ödmjukt Pauli ande.
G. O. L.
Apollyon (Grek. namn af apollynai, tillintetgöra),
förderfvaren. Se Abaddon.
Apologet. Se Apologi.
Apologetik. Se Apologi.
Apologi (Grek. apologia, försvar), försvarsskrift
eller försvarstal för en anklagad. Ordet nyttjas i
synnerhet om de försvarsskrifter för kristendomen,
hvilka i de första årh. utgåfvos mot judiska och
hedniska motståndares beskyllningar för sedeslöshet,
upprorsanda och ovetenskaplighet. Bland författarna
till sådana apologier, de s. k. Apologeterna,
från denna tid må nämnas Quadratus och Aristides,
de förste apologeter vi känna, vidare Justinus
Martyr, Tatianus, Theophilus från Antiochia, Minucius
Felix, Athenagoras, Hermias, Clemens Alexandrinus,
Tertullianus, Origenes, Lactantius och Eusebius
af Cæsarea. Hedendomens korta återupplifvande
under Julianus framkallade apologier af Cyrillus
från Alexandria, Gregorius från Nazianz m. fl. Då
muhammedanismen fått fast fot i Spanien, måste den
kristna apologien åter framtaga sina vapen och nu
rikta dem dels mot den arabiska filosofien, dels
ock mot den judiska visdomen, som äfven i Spanien
fått ett fält för sin verksamhet. Skolastikernas
skrifter, i synnerhet de som utgåfvos af Anselm och
Tomas från Aquino, söka att rättfärdiga kristendomen
inför förnuftet och filosofien. Reformationstidens
inre strider uppslukade allt annat intresse, och
först i 17:de årh. uppstod åter ett slags apologi,
representerad af bl. a. Pascal och Hugo Grotius. Mot
de anfall, som i 17:de och 18:de årh. gjordes mot den
positiva kristendomen af deister och naturalister,
encyklopedister och fritänkare af alla slag,
uppväxte en rik literatur, hvars syfte var än att försvara
kristendomen, såsom den fullkomligaste religionen,
än att bevisa nödvändigheten af en öfvernaturlig
gudomlig uppenbarelse. Detta sökte man uppnå dels
genom rent vetenskapliga arbeten, dels ock genom
populära skrifter, med hvilka man ville motarbeta de
ofvan nämnda riktningarnas inflytande på folket. Bland
de många författare, som skrifvit dylika apologetiska
skrifter, må nämnas bland protestanterna Abbadie,
Buttler, Addison, Hess, Nösselt och Less; bland
katolikerna Bergier, Mayr och Chateaubriand. I 19:de
årh. har man utbildat en särskild gren inom
teologien, apologetik,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
