Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aqvatinta - Aqvedukt - Ar - Ara - Arabat - Arabesk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
teckning (i Aqvatinta-, Tusch-, Sepia-manér).
Sedan teckningens konturer på vanligt sätt blifvit
inetsade i kopparplåten och denna blifvit rengjord,
täckas alla ställen, som i trycket skola förblifva
hvita, med fernissa, hvarefter plåten beströs med
finmalet harts och uppvärmes. Hartspulvret bildar
nu öfver de af fernissan ej täckta ställena liksom
ett tunt flor med en mängd små öppningar, genom
hvilka skedvatten får verka på plåten, som på dessa
ställen får en finprickig yta. Sålunda åstadkommas
de första, ljusaste skuggorna. De ställen, der
dessa äro tillräckliga, täckas med fernissa; det
öfriga behandlas å nyo med harts och skedvatten,
hvarmed fortsattes i flere omgångar, till dess de
djupaste skuggorna fått tillräcklig styrka. De
fina öfvergångarna åstadkommas med särskilda
instrument. Plåten är nu färdig för aftryck. Allt
efter som dervid nyttjas svart eller brun färg,
får aftrycket karakteren af en tusch- eller sepia-
(bister-) teckning.
Aqvatinta-gravyren uppfans omkring midten
af förra århundradet och sannolikt af flere
samtidigt. Vanligen namnes fransmannen J. B. le Prince
såsom uppfinnare (1768), men äfven den utmärkte
svenske kopparstickaren P. Floding gjorde anspråk
på att hafva upptäckt nämnda slags gravyr. Maneret,
som numera är nästan bortlagdt, nyttjades flitigt
och med framgång under förra årh. och i början af
detta. Såsom den förnämste mästaren anses tysken
W. Kobell. Bland svenskar, som arbetat i detta
maner, må nämnas Heland, K. F. Akrell och Carpelan.
Upk.
Aqvedukt (Lat. aquæductus, vattenledning)
kallar man numera vanligen en brobyggnad, som har
till ändamål att under oförändrad nivå leda ett
vattendrag öfver en dalgång, då denna ledning af ett
eller annat skäl icke kan utföras på vanligt sätt
genom jordfyllning med deri anbragt kanal- eller
strömbädd för vattnets mottagande. En egendomlig och
snillrik anläggning af denna art är den af N. Ericson
byggda aqvedukten vid Håfverud, der Dalslands kanal
(byggd 1865-68) i en kolossal, endast af landfästena
uppburen jernlåda ledes fram öfver en strid fors.
Romarna deremot förstodo med aquæductus företrädesvis
en sådan vattenledning, hvars ändamål var att förse
en stad med friskt dricksvatten från aflägset belägna
källor. Inom detta slags arkitektur intogo de en hög
ståndpunkt. Vattnet leddes i täckta, murade rännor
medelst brobyggnader af sten, hvilka på kraftiga
arkader, ofta i flere våningar, slogos öfver dalarna,
och hvilka ännu till större delen trotsat tiden och
förstörelsen. Bland det gamla Roms 14 aqvedukter (den
äldsta, Aqua Appia, byggdes 305 f. Kr.) uppfylla
än i dag trenne sin bestämmelse, näml. Fontana di
Trevi (anlagd af Agrippa år 22 f. Kr.), Acqua Felice
(Claudii aqvedukt, fullbordad af Claudius år 50
e. Kr.) samt Acqua Paola. Af romerska vattenledningar
i provinserna finnas många betydande lemningar,
t. ex. den omkr. 185 fot höga Pont du Gard vid
Nîmes, den af Trajanus byggda Segovia-aqvedukten
i Spanien m. fl. Äfven under medeltiden
uppfördes i Tyskland aqvedukter efter
romerskt system, då deremot araberna - som hade gjort
den erfarenheten, att vatten i slutna rör tränger
upp nästan lika högt, som det förut strömmat nedåt -
för sina vattenledningar nyttjade rör af bränd lera,
hvilka de således kunde leda både uppför och nedför
höjderna. Bland senare tiders vattenledningsbyggnader
må här slutligen nämnas den under Ludvig XIV af
Vauban påbörjade Aquéduc Maintenon, som skulle
leda Eures vatten till Versailles’ trädgårdar
(endast den undre bågraden blef fullbordad och
medtog en kostnad af omkr. 15 1/2 mill. kr.) samt
den storartade Croton-aqvedukten i Nord-Amerika,
som fullbordades 1842 af J. Jervis och nu förser
New-York med dricksvatten. - Om vår tids vanligaste
vattenledningskonstruktioner se Vattenledning.
Ar, ytmått. Se Are.
Ara, zool., egentl. Arara och Ararauna, i Brasilien
och Guyana lefvande stora, långstjertade papegojor
med kraftigt näbb, nakna kinder och ståtlig
färgprydnad i sin fjäderbeklädnad. De egentliga Ara’s
(Sittace macao) äro öfvervägande tecknade med rödt,
Ararauna (Sittace Ararauna) deremot ofvan med blått
och på buksidan med gult. Vingarna på båda äro blå. De
förekomma tämligen allmänt i zoologiska trädgårdar och
eljest i fångenskap i Europa. I deras hemland användas
deras fjädrar till prydnad och skrifpennor. Köttet,
i synnerhet af Ara, anses såsom en läckerhet. Se
vidare artikeln Papegoja.
F. A. S.
Arabat, fästning på halfön Krim vid ingången till
den liknämnda landtungan. Det stormades och eröfrades
1771 af ryssarna under Tschibaloff, men bombarderades
förgäfves af engelsmännen under Krimkriget, 1855.
Arabesk. 1) Ett efter sina uppfinnare, araberna,
uppkalladt fantastiskt linieornament med inblandning
af stiliserade växtformer. De muhammedanska
arabeskerna (äfven kallade moresker) äro gerna
sammansatta af tvänne räta linier (någon gång äfven af
kroklinier), hvilka äro sinnrikt flätade i hvarandra
och brutna i trubbiga vinklar (sällan i räta, såsom
i det grekiska linieornamentet, jfr A la grècque)
med ständig upprepning af samma geometriska motiv,
vanligast (olikfärgade) stjernor och månghörningar. I
detta invecklade, men med fin beräkning utstuderade
spel af linier, som än söka hvarandra, än åter fly
hvarandra för att ingå nya förbindelser, äro vanligen
inblandade växtformer (bladverk, rankor, blommor,
frukter m. m.), hvilka alltid äro strängt stiliserade
och således ej påminna om bestämda förebilder i
naturen. (Djur- och menniskoformer förekomma icke i
de muhammedanska arabeskerna, enär araberna af sin
religion voro förbjudna att i bild framställa lefvande
väsenden.) Dessa ornament äro antingen utförda i
flat relief i stuck eller målade; och då araberna
dervid, i motsats till grekerna, nyttjade äfven
brutna färger, erbjuda deras arabesker ett nästan
kaleidoskopiskt färg- och liniespel, som tydligt
talar på en gång om det arabiska folkets glödande in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
