Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arabisk literatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sänkt i medeltidens mörker. Denna den arabiska
literaturens lysande period fortfor, ännu sedan de
abbasidiske kaliferna nedsjunkit till blott andliga
öfverhufvud och nya dynastier tillegnat sig makten. Så
berättas, att den siste fatimidiske kalifen, Aladhid
i Kahira, egde ett bibliotek af 2,000,000 band,
deribland 100,000 autografer. Först i 15:de årh.,
då osmanerna (turkarna) uppträdde såsom eröfrande
nation, slocknade, på få undantag när, arabernas
vetenskapliga lif.
Vända vi blickarna till Spanien, se vi der de
omajjadiske kalif erna utöfva samma inflytande som
de abbasidiske i östern. Hela kristenheten lyssnade
till de spanske arabernas lärdom, och idkare af
vetenskaper, särdeles matematik och astronomi,
skyndade att för sin utbildning besöka de arabiska
högskolorna. Med Cordovas fall, 1236, kan man anse
denna literaturs blomstring vara afslutad i Europa.
Efter denna korta öfversigt gå vi nu att nämna det
förnämsta inom hvarje del af den arabiska literaturen
och följa dervid hufvudsakligen A. F. v. Mehrens
uppsats i "Nordisk conversationslexikon".
Bland en senare tids grammatici må nämnas Zamaksjari
(i 12:te årh.), hvilkens grammatik är utgifven af
Broch (Kristiania 1859), och Ibn-Malik (i 13:de
årh.), hvilkens versifierade grammatik, Alfija,
är utgifven af de Sacy (Paris 1833) m. fl. I
närmaste förbindelse med grammatiken stod hos
araberna retoriken, hvars hufvudsakligaste uppgift
var att påvisa skönheterna i koranens stil. Denna
vetenskap är, efter arabiska källor, första gången
framställd af prof. A. F. von Mehren i Köpenhamn
(Rhetorik der Araber, Wien 1853). Till koranens
tolkning hörde äfven dogmatik och den dermed i
nära förbindelse stående juridiken. Båda hvilade på
koranen, och båda utgjorde föremål för den offentliga
undervisningen vid arabernas universitet. Sedan
man först börjat tänka öfver Muhammeds lära och
derefter blifvit bekant med Aristoteles’ filosofi,
uppstod, genom dennas tillämpning på troslärorna,
en mängd sekter, dels ortodoxa, dels kätterska. De
förstnämnde kallades "Sunniter", emedan de erkände
"sunna", eller traditionen, näst efter koranen. De
senares läror äro framställda i ett vigtigt arbete
af Sjahrastani (från 12:te årh.), kalladt "Boken
om religionspartier och filosofskolor", hvilket
af Cureton, 1842-1846, utgafs på engelska (Book of
religions and philosophical sects).
I studiet af filosofien utgingo araberna
hufvudsakligast från Aristoteles, hvilkens skrifter
på Harun-er-rasjids tid började öfversättas till
arabiskan. De arabiske filosoferna delade sig i tvänne
sekter: "Mutakallim", d. ä. dialectici, hvilka ansågo
trons läror för de vigtigaste, och "Mutazaliterna",
de muhammedanske rationalisterna, hvilka satte
förnuftets bud öfver koranen. I opposition mot båda
dessa sekter trädde den mystiska riktning, som är känd
under namnet "Sufism" (se längre ned!). Bland de förste
öfversättarna och kommentatorerna af Aristoteles
märkas Al-Kindi (omkr. 800), Al-Farabi (d. 966),
den ännu mer betydande Avicenna (d. 1036), och
framför alla Averroes (d. 1198),
företrädesvis kallad "kommentatorn". Såsom ortodox
filosof gjorde sig Al-Gazzali ett stort namn. Han
sökte ena koranen med förnuftets satser och är
derjämte författare till etiska verk.
På historiens fält möter oss en rik skörd. Ibn-Koteiba
(d. 889) skref arabernas tidigaste historia; Vakidi
(i det 9:de årh.) skildrade deras eröfringståg för
den nya lärans utbredande. Tabari (d. 923) skref en allmän
verldshistoria, som omfattar tiden från Adam till 914
e. Kr. Samtidigt med honom lefde den berömde Masudi
(d. 956), som var både historiker och geograf. I sina
skrifter redogör han för de olika landens literatur,
kulturhistoria och religion. Hans verk "De gyllene
ängarna" utgafs i Paris, 1866-1869. Eutychius l.
Said ben Batrik (d. 940) författade en verldshistoria,
utgifven af Pococke (Oxford 1658). Såsom
krönikeförfattare märkas ock Abu-l-faradsch
l. Barhebræus och El-makin, från 13:de årh. - bägge
kristna. Den frejdade Ibn-l-Athir (likaledes från
13:de årh.) utarbetade en verldshistoria, öfversatt
af prof. C. J. Tornberg. I följande årh. lefde den
namnkunnige Abu-l-fida. Af största betydelse är ock
Ibn-Kaldun (d. 1406), hvilkens skrifter (utgifna af de
Slane i Paris 1863-1865) innehålla det första försöket
till en historiens filosofi, hvarför ock författaren
blifvit kallad arabernas Montesquieu. Vidare märkes
Makrizi (d. 1442), författare till en "Historia öfver
de mamlukiske sultanerna", öfversatt af Quatremère
(1837-1845) samt till en "Kopternas historia",
utgifven och öfversatt af Wüstenfeld (Göttingen
1846). Nuveiri (d. 1332) är författare till en
encyklopedi, hvaraf en del behandlar arabernas äldsta
historia. Profstycken derur har Rasmussen meddelat
i sin afhandling "Addit. ad hist. arab." (Havniæ
1821). För öfrigt är den arabiska literaturen äfven
rik på biografier och monografier.
Jämväl på geografiens område finna vi en liflig
verksamhet. Genom öfversättningar af Ptolemæus hade
araberna förvärfvat sig all grekernas geografiska
kunskap, och kalifernas eröfringslust väckte hågen att
se och beskrifva främmande land. Bland geografiska
författare märkas de äfven såsom astronomer kände
Al-fargani (omkr. 830) och Abu Masjar (d. 884). Den
såsom historisk författare förut nämnde Masudi
företog vidlyftiga resor i Persien, Indien, Afrika,
Armenien och Spanien. Ibn Fozzlan deltog under 10:de
årh. i en expedition till bulgarerna och lemnade i
sin beskrifning deröfver värdefulla underrättelser om
ryssarnas seder och religiösa föreställningar. Hans
arbete utgafs af Frähn (Petersburg 1832). Istakri
och Ibn Haukal (bägge från 10:de årh.) författade en
beskrifning öfver islams stater. Ett verk, som gjort
epok i geografiens behandling, är Albirunis om Indien
(från ll:te årh.). Al-Bekri, en spanior i ll:te årh.,
beskref Spanien och Afrika. En af de mest berömde
bland de arabiske geograferna var Edrisi, kallad
"geographus nubiensis" (f. 1093
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
