Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arabisk literatur - Arabisk musik - Arabiska hafvet - Arabiska hästen - Arabiska siffror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ligen "register") är öfversatt på tyska af
v. Hammer-Purgstall (1824). Såsom bevis på det stora
anseende Mutanabbi åtnjutit må nämnas, att hans divan
funnit icke mindre än 40 kommentatorer. En elegiker
af stor förtjenst var Ibn Dureid (d. 932), och i
erotisk och satirisk poesi märkas Ibn ar-Rumi och
Ibn al-Mutazz, båda i slutet af 9:de årh. Men skalder af
alldeles eget skaplynne och som bilda en vacker grupp
inom den arabiska literaturen äro de, som tillhörde
den sufiska eller teosofiska riktningen. Benämningen
"Sufi", som kommer af ordet suf, ull, tillades
denna sekt, emedan dess anhängare gingo klädda i
yllekappor. De ansågo menniskans högsta uppgift vara
att uppgå i det högsta, kärleksfulla väsendet. Bland
dithörande skalder må i främsta rummet nämnas Busiri
(d. 1295), hvilkens berömda, i hela orienten
kända lofsång (burdah) öfver Muhammed är utgifven
och öfversatt af Rosenzweig (Wien 1824).
En alldeles egen art af literatur bilda de arabiska
samlingarna af ordspråk och sentenser. Enligt
arabernas uppfattning var det kännetecknen på en god
dikt, att hon var inväfd med dylika vishetsspråk,
hvilka man kan anse såsom det didaktiska elementet i
den arabiska poesien. Utom sjelfva Sunna, samlingen af
profetens utsagor, hafva vi kalifen Alis ordspråk,
utgifna af Stickel (Jena 1834) och Fleischer (Leipzig
1837). Den största samlingen, uppgående till ett
antal af 6000, tillskrifves dock Meidani (d. 1143)
och finnes utgifven af Freytag under titeln Arabum
proverbia (1838-1842). - Af samma didaktiska syfte
är fabeldiktningen. Det betydligaste arbetet i denna
väg är en efterbildning af det indiska "Hitopadesa",
på arabiska kalladt Kalila va dimnah, d. ä. den dumme
och arglistige (sjakalen). Detta djurepos finnes
från arabiskan öfversatt till tyskan af Ph. Wolf
(1837) samt utgifvet af de Sacy (1816). Den arabiske
fabeldiktaren Lokman, hvars fabler, troligen en
i 12:te eller 13:de årh. gjord efterbildning från
grekiskan, erhållit många upplagor, synes blott vara
en mytisk person.
Vi komma slutligen till den rimmade prosan,
hvari de ungefärligen lika långa satserna äro
försedda med slutrim. Denna form förekommer dels i
åtskilliga afdelningar af koranen, dels i åtskilliga
berättelser, de s. k. makamerna. Makam betyder,
enligt Fr. Rückert, "en ort, hvarest man uppehåller
och underhåller sig, derpå sjelfva underhållningen,
ett underhållande föredrag, efter vårt sätt att tala,
en berättelse eller novell". De Sacy återgifver ordet
med séance. Den berömdaste makam-diktaren var Hariri
(f. 1054, d. 1122). Denne författade 50 makamer,
hvilka i original äro utgifna af de Sacy: "Les séances
de Hariri" (Paris 1822) samt af Fr. Rückert i en
mästerlig tysk efterbildning, "Die verwandlungen
des Abu Seid von Serug oder die makamen des Hariri"
(3 uppl. 1844). En trogen skildring af Orientens lif
och seder möter oss i den allbekanta sagosamlingen
Tusen och en natt, hvars ursprung är persiskt och
som synes hafva fått sitt nuvarande skick
under tiden från Harun-er-rasjid till 13:de
årh. Historien om skalden och hjelten Antarah och
hans kärlek till den sköna Abla blef ämnet för
den berömda arabiska romanen af samma namn, i 12:te
årh. författad af skalden och läkaren Ibn-es-Saig. Den
finnes öfversatt på engelska af Tarrick Hamilton under
titeln "Antar, a bedoueen romance" (London 1820).
Arabisk musik. Se Arabisk konst 2.
Arabiska hafvet kallas den del af Indiska oceanen, som
är belägen mellan Vestra indiska halfön, Beludsjistan,
Persien, Arabien och Afrika. Genom sundet vid
Bab-el-Mandeb står A. i förbindelse med Röda hafvet
eller Arabiska viken och genom sundet vid Ormus med
Persiska viken. Se Oman-hafvet och Aden-viken.
Arabiska hästen, den ädlaste och mest berömde af alla
hästraser, ursprungligen härstammande från Arabien,
men äfven förekommande i andra delar af orienten
samt i norra Afrika. Sin nu varande höga utbildning
uppnådde han tämligen sent, emedan araberna först
efter Muhammeds tid började mera allmänt vinnlägga
sig om en fullkomligare hästafvel. Antalet af hästar
i Arabien är ännu jämförelsevis ganska litet,
en omständighet, hvartill orsaken i viss mån är
att söka deruti, att man i detta land nödgas samla
foder för den torra årstiden, liksom hos oss för
vintern. Arabiens natur fordrar ett hästslag, som
är lättfödt, snabbt i rörelser och jämförelsevis
länge kan fördraga hunger och törst. Derför står
ock i Arabien den häst, som på ovanligt kort tid
tillryggalagt en lång väg, i så högt pris, att man
i Europa knappast finner något motsvarande. I öcknen
beror ryttarens lif naturligtvis i hög grad på hästens
snabbhet och uthållighet, hvarförutan han lätt skulle
upphinnas af fienden eller omkomma af törst. Genom ett
under århundraden fortsatt urval och en kärleksfull
vård ega araberna nu ett af verldens utmärktaste
ridhästslag. - Den arabiske hästen ar omkring 4,5-4,9
fot hög öfver länden, har ett litet hufvud med en
jämförelsevis bred och starkt utvecklad hjernskål;
ögonen äro stora och lifliga, halsen högrest och af
medelmåttig längd, manken hög och lång, rygg och länd
korta samt korset rakt, långt och bredt. Bröstkorgen
är smal framtill, men vidgar sig betydligt bakåt;
bogarna äro långa, benen fina med tydligt utpräglade
muskler och mycket fasta senor. Färgen är vanligen grå
eller brun, håren fina och glänsande. Det utmärkande
för den arabiska hästrasen är snabbhet i förening med
uthållighet och förmåga att bära en jämförelsevis stor
tyngd. På grund deraf hafva ock hästar af denna ras
varit mycket eftersökta. Före midten af innevarande
århundrade drefs afveln af arabiska hästar med
synnerligt stor ifver i Europa, och ännu finnes
vid de flesta stuterier ett större eller mindre
antal afvelsdjur af denne ras. Jfr Fullblodshäst.
C. A. L.
Arabiska siffror kallas de numera allmänt brukliga
tio taltecknen (l, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 0) till
skilnad från de s. k. romerska siffrorna (I, II, III,
IV, V o. s. v.). De förra blefvo sannolikt uppfunna
uti Indien, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
