Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arbetsboskap - Arbetshus - Arbetsinställning. Se Arbetareföreningar och Arbetslön - Arbetslön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Såsom dragare kunna äfven tjurar (i enbet och
med sele till anspann) samt kor användas: de förra
hufvudsakligen för att hålla dem länge afvelsamma och
de senare der ett mindre antal samt icke synnerligt
ansträngande körslor ifrågakomma. På mindre gårdar,
såsom torp o. s. v., skulle det medföra icke så
ringa besparingar, om man inöfvade kor som dragare,
i stället för att hålla dragoxar, hvilka endast
skulle användas vid plöjningen af några tunnland
jord och för några få skogs- eller qvarnresor under
året. Minskningen i mjölkafsöndring under de dagar,
då korna användas såsom dragare, är obetydlig i
förhållande till värdet af deras dragkraft. Jfr
Utfodring.
C. A. L.
Arbetshus äro anstalter, der menniskor hållas till
arbete. Så benämnas understundom straffanstalter
för förbrytare, särdeles af mindre groft
slag. Arbetshus eller tvångsarbetshus har man ock
kallat förbättrings- och tuktanstalter för tiggare
och lösdrifvare. Slutligen förekomma i fattigvårdssystem
arbetshus med ändamål dels att lemna sysselsättning
och vård åt i någon mån, men ej fullt arbetsföra
personer, dels och framför allt att vara ett medel,
hvarigenom personer, som ej nödvändigt behöfva
fattigvård, skola afhållas att begära sådan, då
fattigvården i arbetshuset är förenadt med arbete
och sträng tukt (workhouses i England). Ehuru saken
förekommer här och der i de skandinaviska landen,
använder man der vanligen andra namn derför.
C. G. H.
Arbetsinställning. Se Arbetareföreningar och
Arbetslön.
Arbetslön är den ersättning, som arbetaren
erhåller för sitt arbete. I denna mening talar den
nationalekonomiska vetenskapen om en arbetslön äfven
för den, som arbetar för egen räkning. Vanligen
menar man dock med arbetslön den ersättning, som en
arbetsgifvare lemnar den eller dem, som arbeta i hans
tjenst. - Arbetslönen kan bestå af penninglön eller
lön i natura-produkter. Ofta är den en blandning af
båda, såsom då arbetaren äter husbondens bröd, men
derjämte erhåller en viss penningsumma. I afseende
å sättet för lönens beräknande skiljer man mellan
stycklön och tidlön, af hvilka det förra sättet i
regeln åstadkommer större flit hos arbetaren, men
ofta på bekostnad af noggranheten i arbetet. För att
intressera arbetaren för arbetets resultat både till
qvantitet och qvalitet, gifves honom stundom andel
i vinsten (s. k. kommissionssystem). - Arbetslönens
storlek är olika under olika tider och på olika
orter samt i olika yrken och beror af förhållandet
mellan å ena sidan den arbetareskara, som på en viss
tid och ort och i ett visst yrke söker arbete och
å den andra på efterfrågan efter arbetare af detta
slag. Arbetslönens lägsta möjliga gräns är,
åtminstone i längden, hvad som minst behöfves för
underhållande af arbetare med familjer, jämnt så stora,
att samma förhållande må bibehållas mellan tillgång
på och efterfrågan af arbetare. Man har af lätt
begripligt skäl kallat denna arbetslön den nödvändiga.
Man har äfven benämnt honom den naturliga, till följd
af en åsigt att menniskorna,
särskildt de fattigare klasserna, hafva en naturlig
benägenhet att fortplanta sig till den yttersta
gräns, tillgången på nödvändiga underhållsmedel gör
möjligt - en åsigt, som alls icke kan erkännas såsom
alltid riktig. - Arbetslönens högsta gräns utgöres af
det värde, som arbetet har för arbetsgifvaren. Ju
produktivare det är, dess större arbetslön kan
derför gifvas.
Under det en förfluten tid ej sällan sökte att
genom lagstiftning (t. ex. lönetaxor) eller
andra konstlade medel nedtrycka arbetslönen, har
detta århundrade varit vittne till en stor mängd
förslag och försök till densammas höjande. Af ringa
praktisk betydelse är den någon gång framställda
fordran, att ett minimum af arbetslön skulle
bestämmas genom lag - en fordran, som, om dess
genomförande försöktes, aldrig kunde gagna, men väl
skada arbetarna. Vigtigare äro försöken att till
arbetarnas fördel ändra konkurrensförhållandena. Dit
höra angreppen mot maskinerna, såsom de der skulle
minska behofvet af arbetare - något som erfarenheten
visat i allmänhet vara öfvergående - samt fordran på
förbud emot eller inskränkningar uti fabriksarbetet
af barn eller qvinnor, inskränkningar, för hvilka,
framför allt hvad angår barn, äfven andra skäl kunna
anföras. - Det mest använda sättet att genomdrifva
en förhöjning i arbetslönen är arbetsinställningar,
s. k. strikes. Att dessa under vissa förhållanden
kunna, åtminstone för en tid, medföra förhöjning
i arbetslönen, har erfarenheten visat. Huruvida
de ej på längd och i stort taget leda till skada
för det lands industri, der de mera allmänt
förekomma, och derigenom äfven för arbetsklassen,
är en annan fråga, som, ehuru omtvistad, synes
böra besvaras jakande. Det är emellertid numera
tämligen allmänt erkändt, att öfverenskommelser
om arbetsinställningar ej böra i och för sig af
lag förbjudas, men att deremot kontraktsbrott af
arbetarna vid arbetsinställningens genomförande,
eller åtgärder att tvinga äfven andra arbetare att
upphöra med arbetet, ej kunna tålas. De strider, som
uppstått mellan arbetarna - vanligen sammanslutna
till arbetareföreningar - å ena sidan och arbetsgifvarna,
hvar för sig eller sinsemellan förbundna, å den
andra, samt de skador och förluster, som båda parterna
deraf lidit, hafva föranledt försök att slita tvisterna
genom medlare eller skiljedomare, utsedda af parterna
sjelfva. Särskildt i Tyskland höjas röster, som
påyrka inrättandet af s. k. "arbeitsämter", hvilka, jämte
andra uppdrag, äfven skulle blifva skiljedomstolar
mellan arbetsgifvare och arbetare. Dessa förslag lida
dock ännu a£ mycken oklarhet.
Enligt modernt socialistisk åskådning borde arbetets
hela resultat, efter afdrag af värdet å de i och
för produktionen förstörda kostsamma nyttigheter,
tillfalla arbetarna. Hvad hälst kapitalisten får af
arbetsresultatet, får han - säges det - på arbetarnas
bekostnad, och borde derför icke betraktas såsom
något annat än ett deras plundrande. Socialistiska
arbetareföreningars mål måste således vara att
tillintetgöra kapitalräntan. Detta tänker man sig
kunna genomföra genom all produktions öfvertagande af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
