Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Archegonium - Archegosaurus - Archelaos - Archelaos - Archenholz, Johan Wilhelm von - Archers - Archeus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(hos mossorna) flere celler, de
s. k. kanalcellerna. Dessa öfvergå före befruktningen
till slem, hvilket, framqvällande mellan halsens 4
toppceller och sålunda skiljande dem från hvarandra,
gör väg åt de hanliga cellerna, anterozoiderna,
som nu genom cellslemmet begifva sig ned till
äggcellen. Af archegoniets befruktade äggcell
utvecklas hos mossorna den s. k. sporfrukten,
sporogonium, hos kärlkryptogamerna åter ett
litet växtämne, ett embryo, som utan någon hvila
fortsätter sin ytterligare utbildning. Hos mossorna
utvecklas efter befruktningen ej blott äggcellen,
utan äfven archegonie-bukens vägg. Denna utbildar
sig nämligen till ett organ, som åtminstone till en
början innesluter hela sporogoniet och som särskildt
hos löfmossorna, der det slutligen upplyftes och
blir sittande löst ofvanpå toppen af sporogoniet,
gör skäl för sitt namn af mössa, calyptra.
V. W.
Archegosaurus, paleont., ett i stenkolsformationen
förekommande batrachie-slägte af Labyrintodonternas
ordning, utmärkt genom ofullständigt förbenadt
skelett och persisterande (fortvarande) gälar. Slägtet
stod på en lägre utvecklingsgrad än de fleste öfriga
labyrintodonter och närmade sig ännu mera än dessa
till de ganoida fiskarna. Af Richard Owen har det
derför afsöndrats från labyrintodonterna och gjorts
till typ för en särskild ordning, Ganocephala.
G. L.
Archelaos, en lärjunge till filosofen Anaxagoras,
mildrade den motsats, som hos denne fans mellan
urämnet å ena sidan och formalprincipen å
den andra. Den rörande kraften, motsvarande
Anaxagoras’ "nus", skulle nämligen, enligt honom,
utgöras af luften, alltså af något materielt.
G. S.
Archelaos. 1) En heraklid, som enligt sagan flydde
från Peloponnesus till Macedonien och der grundade
staden Aegæ samt blef stamfader för den konungaätt,
från hvilken Alexander den store härstammade. –
2) En macedonisk konung, som regerade 413–399
f. Kr. Han kom på tronen genom mord på den rättmätige
tronarfvingen och blef sjelf lönmördad. Med stor
framgång arbetade han på höjandet af sitt rikes makt
och sökte utbreda grekisk odling. Euripides, Zeuxis
m. fl. vistades vid hans hof. – 3) Mithridates den
stores fältherre, till börden en kappadocier. Han
sändes af sin herre under dennes krig med romarna
till Grekland, men blef der, efter ett lyckligt försvar af
hamnstaden Piræus, slagen af Sulla i två drabbningar,
vid Chæronea och Orchomenos, 86 f. Kr., och undkom
sjelf med nöd. Efter fredens afslutande föll han i
onåd hos Mithridates och flydde då till Rom, der han
under sin återstående lefnad synes hafva intagit en
aktad ställning. Hans son Archelaos blef af Pompejus,
63 f. Kr., satt till öfversteprest i Comana – ett
ämbete med kunglig värdighet – blef sedan gift med
drottning Berenice i Egypten, men stupade efter ett
halft år mot den romerske prokonsuln i Syrien. Dennes
sonson, Archelaos, fick af Antonius konungariket
Kappadocien, men blef sedermera af kejsar
Tiberius kallad till Rom, der han 17
e. Kr. afled. Hans rike blef då förvandladt till
romersk provins. – 4) En son till konung Herodes den
store i Judeen, efterträdde år 4 e. Kr. sin fader
såsom "etnark" öfver den vigtigaste delen af dennes
rike och fick af kejsar Augustus bekräftelse på
denna utnämning, under det att hans bröder, Antipas
och Philippus, erhöllo andra delar af riket. Hans
grymhet gjorde honom hatad af judarna. På deras
klagomål blef han kallad till Rom och af kejsaren
förvisad till Gallien, der han dog. Hans land blef
förenadt med den romerska provinsen Syrien.
Archenholz, Johan Wilhelm von, friherre, tysk
skriftställare, föddes 1741. Han inträdde 1760
som officer i preussiska armén, erhöll under
Sjuåriga kriget afsked på grund af sina blessyrer,
tillbragte derefter 16 år på resor i Europa och slog
sig slutligen ner i norra Tyskland, der han uppehöll
sig med författarskap. Död 1812 i Holstein. A. var
en flitig och talangfull skriftställare. Bland hans
förnämsta arbeten må nämnas England und Italien
(1785), Geschichte des Siebenjährigen krieges (1793),
som är ett i Tyskland mycket läst arbete och ännu
1873 der utkom i ny upplaga (den tionde); Geschichte
Gustav Wasa’s (1801). Han lade grunden till sitt literära
rykte genom tidskriften Literatur- und völkerkunde
(Leipzig 1782–86, ny följd 1787–91). Sedan han 1792
bosatt sig i Hamburg, utgaf han tidskriften Minerva,
hvilken fortlefde långt efter hans död.
Archers [arsje], Fr. (af Med.-Lat. arciarii, af
Lat. arx, båge), "bågskyttar", kallades åtskilliga
lätta trupper under medeltiden. De voro oftast
beridna, till en början väpnade med bågar eller
armborst, sedermera med eldvapen. Af archer
utvecklade sig en italiensk form, arciere, och en
tysk, hartschier.
Archeus (trol. af Grek. arche, regering), ett ord
som egentligen hörde till alkemisternas förtäckta
talesätt, men som införlifvats med medicinens
historia, i synnerhet genom den holländske läkaren
van Helmont (d. 1644). Denne betjenade sig af
ifrågavarande ord för att uttrycka sin åsigt om
lifvets förhållande till materien. Hvarje ting,
lärde han, har i sig lif, ett ljus, som utstrålat
från sjelfva lifvets och ljusets källa, från Gud. Men
denna himmelska princip kan ej omedelbart finnas och
verka i materien. Lifvet måste der vara förmedladt
genom någonting andligt, en spiritus, och denna
med materien innerligt förenade förmedlare kallade
han archeus. "Archeus är lifvets enda och omedelbara
vittne, exsecutor, organ, härberge", säger H. på
sitt bildrika språk. Det är archeus, som enligt lifvets
af Gud gifna lag icke allenast formar, utan äfven
underhåller det materiella omhöljet, kroppen. Archeus
är derför verksam öfverallt i denne, men hans
egentliga säte måste dock vara i kroppens midt,
innanför hjertgropen, ty H. hade iakttagit, att en
stöt på det stället medför plötslig död. Det är ock
af denne archeus såväl helsa som sjukdom beror. Sjukdomen
bestod för Helmont icke, såsom för hans samtid, i
en lesion, en skada, i de materiella delarna och i
dessas frigörelse från lifvets makt. Lesionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
