Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Are Frode - Areka-palm - Arelat - Aremberg - Arén, Erik - Arena - Arenaberg. Se Arenenberg - Arenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lefnadslopp i Norge, Danmark och äfven i England
m. m. Are fäste synnerligen stor vigt vid
tideräkningen, och hans undersökningar i detta
afseende äro af högt värde. Enligt hvad de nyaste
forskningarna gifva vid handen, är det ej osannolikt,
att utförliga historiska framställningar af Ares hand
funnits till samt att hans arbeten ligga till grund
för Heimskringla och andra historiska sagor. Are är
sannolikt författare till tvänne arbeten med titeln
Islendingabók. Det första, om hvars beskaffenhet
man dock ej har någon närmare kännedom, var sannolikt
vidlyftigare och innehöll bland annat uppgifter om de
norske konungarna (æfi Noregs konunga) och Islands
äldsta historia. Det andra, Íslendingabók (Libellus
islandorum) eller Schedæ Ara prests hins fróða, som
ännu finnes i behåll, är ett helt kort sammandrag af
det förra, dock med vissa tillägg.
Areka-palm, bot. Se Areca.
Arelat, ett konungarike, upprättadt omkr. 880 af en
grefve Boso, som vid en sammankomst af andliga och
verldsliga magnater lät förklara sig för oberoende
herskare i sydöstra Frankrike, Hufvudstaden var
Arles, det romerska Arelatum; deraf namnet på riket.
Detta omfattade Provence, Dauphiné, delar af Languedoc,
Lyonnais, Franche-Comté m. m. Då omkr. 890 en grefve
Rudolf stiftat riket Transjuranska Burgund, med
Genève till hufvudstad, uppkom namnet Cisjuranska
Burgund för Arelat. Dessa båda riken förenades
sedermera 933 under det gemensamma namnet Arelat
eller, såsom det oftast kallas, Burgund. Se d. o.
Aremberg. Se Arenberg.
Aren, Erik, länsman på Åland och anförare i
ålänningarnas befrielsekrig 1808. Han föddes af
bondeföräldrar d. 14 April 1772 i Finströms socken
på Åland och blef 1802 länsman i sin hemsocken. Som
sådan blef han, då ryssarna i April 1808 bemäktigat
sig Åland, befalld att inom 24 timmar hafva sin
sockens alla fartyg i segelbart skick och föra
dem till öppet vatten, medelst rännor, som borde
uppsågas i isen. Dylika order fingo äfven alla
öfriga länsmän på Åland, under hotelse med förlust
af lif och egendom, derest de ej inom utsatt tid
till alla delar verkställt befallningen. Man vågade
invända, att saken ju vore en ren omöjlighet, hälst
isen flerstädes redan var så skör, att han ej bar
folk. Svaret blef, att de motvillige skulle mista öron
och näsa och sedan skickas till Sibirien. Goda råd
voro nu dyra. Man grep sig an med det ogörliga, men
endast på få ställen kunde befallningen till någon del
verkställas. Äfven Aren misslyckades, och då vaknade
i hans beslutsamma själ tanken på motstånd. Åt
alla håll sände han till folket maning att resa
sig mot fosterlandets fiender; öfverallt åtlyddes
han med hänförelse. Inom otroligt kort tid voro
stora skockar af stridslysten allmoge samlade. Enär
ryssarna kort förut bemäktigat sig nästan alla bössor,
väpnade man sig med afbarkade, hvässade trästörar. I
spetsen för skarorna red den oförfärade A. jämte
en ej mindre dristig man, pastorsadjunkten Henrik
Johan Gummerus. På hufvudön, det s. k. "fasta Åland",
låg blott en mindre trupp af fienderna (omkr. 120
man) under befäl af majoren von Neidhardt,
hvilken inqvarterat sig hos kronofogden Taxen
på Strömsvik. Bönderna sökte först öfverrumpla
Neidhardt; men han grep till flykten, sannolikt
varnad af sin värd. De i smärre posteringar här och
der spridde ryssarna tillfångatogos utan synnerlig
blodsutgjutelse. Äfven Neidhardt, som genom en af Aren
utsatt postering vid Färjesundet hindrats att undkomma
från ön, infann sig, efter trenne dagars kringirrande,
halfdöd af hunger, på Finströms prostgård, der han
gaf sig fången. Honom och de öfrige fångne ryssarna
förde Aren öfver till Sverige. Konung Gustaf Adolf
tilldelade honom högtidligen en medalj "för tapperhet
i fält" med svärdsordens band samt rättighet att
bära porte-épée och en gul ros på hatten. Sedan
A. i Stockholm välkomnat sin vapenbroder Gummerus,
hvilken emellertid slagit och tillfångatagit den ryska
hufvudstyrkan, som befann sig i Kumlinge socken,
återvände han till Åland. När konungen under krigets
lopp sjelf besökte ön, gaf han A. audiens i Lemlands
prestgård och tillförsäkrade honom en meritpension af
200 riksdaler banko årligen, hvilken summa A. ända
till sin död uppbar af svenska kronan. Då Åland år
1809 intogs af ryska armén, flydde A. med hustru
och barn till Sverige, men var nog djerf att i slutet
af året återvända, försedd med kon. Karl XII:s eget
lejdebref (på latin). Ryssarna aktade detta dock
föga. A. skickades under bevakning hit och dit,
men erhöll följande år (1810) tillåtelse att åter
begifva sig till Sverige. Här fick han anställning som
vikarierande länsman i Sollentuna härad af Stockholms
län, med rätt till fritt tillträde vid hofvet. År 1821
tillät ryska regeringen honom att å nyo bosätta sig
i sin hemort, der han i en intagande nejd vid norra
stranden af Bjärströms träsk köpte sig en gård, på
hvilken han, aktad och nöjd med sin lott, framlefde
sina dagar ända till sin död, den 26 Sept. 1859.
F.
Arena, Lat., egentl. "sand", stridsplatsen på
den romerska amfiteatern, fäktarebana. Förekommer
äfven i betydelsen af amfiteater och amfiteatralisk
skådeplats. Se Amfiteater.
Arenaberg. Se Arenenberg.
Arenberg, tysk hertiglig slägt. Hertigdömet Arenberg
(Aremberg) var beläget i nordvestra delen af
preussiska Rhenprovinsen, s. om Köln. Ruinerna af
det gamla stamslottet ligga på en hög topp af Eifel,
vid hvars fot byn Arenberg är belägen. Herrarna
af Arenberg, hvilka omtalas redan på 1100-talet,
fingo efter hand greflig och furstlig värdighet,
1582 säte och stämma på tyska riksdagen och
1644 hertigtitel. Hertigdömet ofvergick genom
freden i Luneville (1801) till Frankrike, och
den d. v. hertigen fick såsom ersättning amtet
Meppen i Hannover och grefskapet Recklinghausen i
Westfalen. Genom Wienfreden 1815 bibehöll slägten de
båda senare områdena, det första under hannoveransk
och det andra under preussisk öfverhöghet, men
Arenberg tillföll Preussen. Slägten räknas till
de mediatiserade tyska furstehusen och innehar nu
hertigdömet Arenberg-Meppen i Hannover
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
