- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf /
1039-1040

(1876) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arion - Arioso - Ariosto, Lodovico

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mytiska framställningen. Derur utvecklade sig sedan
det attiska sorgespelet. - Herodotos berättar,
att A., som under en resa från Italien till Grekland
öfverfölls af sjömännen, hvilka ville plundra honom på
hans vunna skatter, störtade sig i hafvet, men helt
underbart af en delfin räddades till udden Tænarum,
der en bronsbild, föreställande en man på en delfin,
länge bevarade minnet af denna händelse. Af Arions
dikter finnes intet i behåll; en honom tillskrifven
sång om nämnda räddning är otvifvelaktigt oäkta.
V. K.

Arioso, Ital., musikt., eg. "på aria-vis", är en
musikalisk beteckning för en enkel, sångbar melodisk
sats, vanligen föredragen i långsamt tempo och
uttryck för en mild känsla. A. är ett mellanting
mellan recitativ och aria samt uppstår oftast, när
recitationens innehåll koncentrerar sig till ett mera
lyriskt uttryck, utan att likväl dröja deri så länge,
att tillräckligt stoff för en aria uppkommer.

Ariosto, Lodovico, en af Italiens störste skalder,
föddes i Reggio d. 8 Sept. 1474. Hans fader stod
såsom ämbetsman i ett ganska nära förhållande till
hofvet i Ferrara, hvilken stads offentliga skola den
unge Lodovico bevistade, flitigt idkande humanistiska
studier. Tidigt utvecklade sig hans dramatiska talang,
hvartill mycket bidrog intrycket af Plautinska
lustspel, som gåfvos på den hertigliga skådebanan å
Ferraras palatsgård. A. sjelf bearbetade till drama
den antika berättelsen om Pyramus och Thisbe och
uppförde sitt skådespel tillsammans med sina syskon i
föräldrarnas frånvaro. Hans stränge fader tvang honom
emellertid att i fem år studera juridik, en vedermöda,
som han klagande omnämner i en af sina satirer. Det
är från denna tid man har den betecknande anekdoten,
att han, en gång för sina vittra sysselsättningar
skarpt tillrättavisad af fadern, tyst och med spänd
uppmärksamhet åhörde strafftalet, emedan - såsom
han sedan sjelf berättade - han just behöfde ett
dylikt tal för sitt lustspel "Cassaria". Sedan
fadern omsider befriat honom från den förhatliga
juridiken, egnade han sig åter ifrigt åt de latinske
författarnas studium. Ett latinskt epithalamium, som
A. skref vid Alfonsos af Este förmälning med Lucrezia
Borgia, förskaffade honom ynnest hos nämnde furste
samt hos dennes broder kardinal Ippolito, i hvilkens
tjenst han trädde 1503. Oaktadt A. mångenstädes i
sin "Orlando" med of versvallande smicker prisat
kardinalen, är det dock af åtskilliga yttranden i
satirerna påtagligt, att sämjan dem emellan, sannolikt
på grund af omotsvarighet i lynnen och intressen,
ej länge eller fullständigt kunde uppehållas. De
besvärliga och stundom vågsamma beskickningar, som
A. måste åtaga sig och hvilka han för öfrigt med
stor skicklighet utförde, hans i förhållande dertill
obetydliga ekonomiska förmåner samt kardinalens brist
på sinne för skaldekonsten ökade misstämningen, och då
skalden 1517 å nyo undandrog sig att åtfölja Ippolito
på dennes resa till sitt ärkebiskopsstift i Ungern,
blef brytningen fullständig. Snart derefter trädde
han emellertid i tjenst hos Alfonso sjelf.

Då inträffande penningeförluster förbittrade hans
lif, nödgades han, för att upphjelpa sin ställning,
mottaga ståthållarskapet öfver provinsen Garfagnana,
ett hedrande, men till följd af röfvareväsende
och allahanda inre oroligheter betungande uppdrag,
hvarifrån han, efter treårig bortovaro, år 1525
återvände till det kära Ferrara, der ömma band
fjättrade honom och jämväl förmådde honom att
undanbedja sig en ifrågasatt sändebudsplats
i Rom. Nu vidtog för skalden ett lugnt och
behagligt tidskifte, under hvilket han egnade
sig åt dramatiska sysselsättningar, sedan hans
förmögenhetsomständigheter mycket förbättrats,
förtroligheten med Alfonso ökats och det "otium
honestum", som han så länge eftersträfvat, kommit
honom till del. Han dog den 6 Juni 1533.

Lemnande å sido arbetet med ett påbörjadt, i terziner
affattadt epos, som skulle behandla striden mellan
Filip den sköne och Englands konung, hade A. under
sin tjenst hos kardinalen i nära elfva år sysselsatt
sig med sin Orlando. Mot slutet af år 1515 var dikten
afslutad; året derpå blef hon synlig i tryck och
gjorde ett oerhördt uppseende. 1532 utkom den sista
under skaldens uppsigt tryckta upplagan, och tolf år
efter hans död utgafs första gången ett under namn
af I cinque canti (de fem sångerna) bekant fragment,
af A. efterlemnadt och tydligen afsedt att utgöra
en fortsättning af dikten, men ännu i osofrad form.

Den episka dikt, som bär namnet Orlando furioso och
i 46 sånger behandlar en del af Karlasagans innehåll,
utgör på sitt sätt en fortsättning af skalden Bojardos
"Orlando innamorato" och förutsätter för ett rätt
bedömande kännedom om såväl nämnda dikt som Pulcis
"Morgante". Men om Ariosto sålunda upptagit ett
gammalt och af många andra bearbetadt ämne, är han
dock genom materiel uppfinningsgåfva och stilens
egendomliga behag fullt ursprunglig. Uppfattande
riddaretiden med lätt ironi, för han läsaren från
äfventyr till äfventyr, der vilda strider, tecknade
med afsigtlig öfverdrift, vexla med tjusande
och oftast skalkaktiga, stundom yppigt sinliga
kärleksscener. Metern är ottavarima, behandlad med en
gratie, som, skenbart vårdslös, i sjelfva verket röjer
ett fulländadt mästerskap och ofta är en frukt af lång
möda. Ariosto "filade" oaflåtligt sina stanzer, tills
han gifvit dem den intagande smidighet, som de ega;
en af dem säges han hafva fullständigt omarbetat ej
mindre än tjugo gånger. Hvad innehållet beträffar,
saknar utan tvifvel hans dikt strängare enhet och
noggrann fördelning af ljus och skugga, hvadan dels
handlingen upplöser sig i en serie af händelser, der
hjeltar och hjeltinnor ledas på måfå af underbara
tillfälligheter, dels de uppträdande personerna
till större delen förlora den begränsande åtskilnad,
som är nödig för en framställning af bestämda, olika
utrustade individer. De fasta formerna af medeltidens
vasallförhållanden äro här upplösta, och med afseende
på denna tids lif af "tro, ära och kärlek" iakttager
den af renaissancens åskådningssätt, af moderna idéer
eller åtminstone modern fantasirikt-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:09 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaa/1039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free