Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ariska språk - Arista, bot. Se Agnborst - Aristæus - Aristarchus från Samos - Aristarchus från Samothrace
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gions heliga bok), fornpersiska l. de
achæmenidiske konungarnas språk på de persiska
kil-inskrifterna, hvilka båda språk äro de äldsta
eraniska fornspråken, vidare huzvaresch och pehlevi
(tvänne nära beslägtade medelpersiska språk,
så starkt uppblandade med semitiska beståndsdelar,
att de äfven af framstående forskare blifvit ansedda
som semitiska), pazend eller parsi (det persiska
språket efter sassanidernas tid), nypersiska,
afganiska (anses af Trumpp bilda en öfvergång mellan
den indiska och den eraniska afdelningen, hvaremot
Fr. Müller, Hübschmann, den senare kritiserande
Trumpps uppfattning, anse detta språk vara specielt
indiskt), kurdiska, ossetiska, armeniska (anses
af Hübschmann hvarken vara särskildt eraniskt eller
ens ariskt. Se Armeniska literaturen och språket).
Anledningen till benämningen arisk är den, att både
inder och eranier såsom eget, gemensamt folknamn
nyttjade ett ord, som ursprungligen ljudit arias,
hvaraf i veda och sanskrit aria, arja och âria,
ârja, fornbaktriska airja, forapersiska arija,
som ursprungligen betydde trogen, "hörande till de
trogne, till den egna stammen", och sedan blef ett
folknamn, betecknande inder och eranier, hos de förre
i motsats mot främlingar (dasju, dâsa, eg. demon,
hörande till de mot gudarna fientlige demonerna, sedan
nyttjadt om de folkstammar, som icke dyrkade de ariske
gudarna), hos de senare i motsättning till oariska
(anairja), turanska (tuirja) folk och land. Genom
sammansättningar med ârja betecknade den ariske
indern det af honom bebodda landet; så är ârjadeça,
ârjabhûmi ariernas heliga land, med uteslutande af
alla orena barbarer, och landet mellan Himalaja och
Vindhja kallas ârjâvarta. Hos Strabo är Ariana,
nu Iran, benämning på de östra provinserna af det
persiska riket. Äfven perserna kallade sig, enligt
Herodotos’ vittnesbörd, arier, och Darios berömmer
sig af sin ariska börd. Armenierna nyttja ock detta
folknamn.
Att de båda ariska språkfamiljerna, den indiska och
den eraniska, stå i ett närmare slägtskapsförhållande
till hvarandra än till någon af de fem (eller
sex) andra europeiska språkfamiljerna, och att
alltså en särskild arisk språkgren bör antagas,
såsom ofvan skett, är en allmänt gängse åsigt,
hvilken erkännes af forskare, som hysa de mest olika
åsigter om de öfriga (europeiska) språkfamiljernas
slägtskapsförhållanden. Man har derför ofta
sammanfattat de båda ariske språkgrenarna under
namnet den ariska språkfamiljen och så ställt denna
i jämnbredd med de grekiska, italiska, germanska
språkfamiljerna m. fl., i stället för att, såsom ofvan
skett, med dessa likställa hvardera af de ariska
språkgrenarna. För antagandet af en särskild arisk
språk- och folkenhet hafva de vigtigaste skäl anförts;
så, utom det gemensamma folknamnet, en särskild
öfverensstämmelse i ordförråd och begrepp, i synnerhet
på det religiösa området, likaså i rättsbruk och
plägseder samt i hjeltesagans första utbildning. (Jfr
Fr. Spiegels "Erânische alterthumskunde",
1 Band. Leipzig 1871.)
De ariska språkens fasta språkområde är numer endast
Asien; de sträcka sig der från det östra Mindre Asien
och Kaukasien öfver Persien och Afganistan m. fl. land
in i vestra Indien. Geografiskt är således numera
den ariske grenen skarpt skild från den europeiske
grenen af den indo-europeiska språkfamiljen. Fordom
var de båda språkgrenarnas gräns icke så strängt
uppdragen mellan de båda verldsdelarna, i det att
den ariske grenen sträckte sig ett godt stycke in i
Europa. Sålunda nådde de kaukasiske osseterna fordom
ända till Don, och de vid Svarta hafvet ända till
Pruth boende skyterna (de s. k. pontiske skyterna)
och sarmaterna talade, enligt nyare forskningar
(Müllenhoffs), ett ariskt (eraniskt) språk. Att
i Mindre Asien språk af den europeiske grenen i
forntiden talades, beror på en redan då företagen ny
utvandring från Europa. Likaså har genom en, först
i jämförelsevis sena tider företagen invandring
ett ariskt folk och språk (af den indiske grenen),
nämligen zigenarnas, inkommit i och spridt sig öfver
Europa. - Bland språkliga kännetecken för den ariske
grenen, till skilnad från den europeiske, kunna
nämnas, att den förre har bevarat a-ljudet, der det
inom den senare försvagats till e, att den förre har
r qvar i många fall, der det inom den senare öfvergått
till l o. s. v.
Fr. L-r.
Arista, bot. Se Agnborst.
Aristæus (Grek. -aios), Grek. mytol., son af
Apollo och Cyrene (enl. andra af Uranos och Gäa), en
välsignelsens gud för Greklands äldste innebyggare,
hvilken stod nära Apollo och på olika orter i
Tessalien, Beotien, Arkadien m. fl. landskap dyrkades
som hjordarnas, villebrådets, biens, åkerbrukets,
vin- och oljeodlingens beskyddare. Vi se i honom en af
de gestalter, i hvilka den enkla landtliga soldyrkan
öfvergick. På Keos dyrkades han såsom den der först af
Zevs hade utverkat de kylande passadvindarna, hvilka
under Juli och Augusti månader i 40 dagar blåsa öfver
hela Arkipelagen, och såsom den der lärt folket att
genom offer mildra hundstjernans skadliga inflytande,
V. K.
Aristarchus (Grek. -os) från Samos, en af forntidens
berömdaste astronomer, lefde i förra hälften af
3:dje årh. f. Kr. Af hans verk finnas endast två
smärre skrifter qvar. I den ena af dessa, Om solens
och månens storlek och afstånd, angifver han en
metod att bestämma dessa båda himlakroppars afstånd
från jorden. Han fann solens afstånd från oss vara 19
gånger större än månens - ett resultat, som under hela
medeltiden bibehöll sin giltighet. Enligt de gamles
intyg, skall A. hafva lärt ej blott att jorden vänder
sig kring sin egen axel, utan äfven att hon årligen
rör sig omkring solen.
Aristarchus (Grek. -os), från Samothrace, berömd
kritiker och grammatiker i Alexandria, lefde omkr. 170
f. Kr. Han var lärjunge till den likaledes berömde
Aristofanes från Bysans och skall hafva efterträdt
denne såsom föreståndare för det alexandrinska
biblioteket. Sina vidlyftiga och djupgående studier
riktade A. hufvudsakligen på kritik och kommentering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
