Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arminius - Arminius, Jakob - Armitage, Edward
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken vid 3 års ålder följde sin mor i Germanici
triumf, uppfostrades sedermera i Ravenna. Tacitus
berättar i sina "Annales" (1: 58), att denne gick
"sällsamma öden" till mötes, för hvilka lian längre
fram i sitt arbete ville redogöra, men denna del
af arbetet är förlorad, och om både Tusneldas och
Tumelici slutliga öde saknas alla underrättelser. Man
vet endast, att år 47 e. Kr. fans af den cheruskiske
furstestammen endast qvar Italicus, en son af
Arminii bror Flavius; honom läto cheruskerna då hemta
från Rom.
S. F. H.
Enligt Tacitus blef Arminii minne firadt i
germanernas folksånger ("canitur adhuc barbaras
apud gentes"}. I långt senare tider blef det
återuppväckt af Klopstock. hvilken i tre tragedier
framställde den unge cheruskern såsom Tysklands
nationalheros, representanten för dess frihet och
oberoende. Klopstock kallade Arminius Hermann,
hvilket han ansåg vara dennes äkta tyska namn, som
de romerske författarna hade missbildat, och denna
benämning har sedan blifvit allmän i literaturen. Af
rent språkliga skäl är emellertid ett sammanhang
mellan namnen Arminius och Hermann omöjligt; det förra
är en latiniserad form af ett forngermanskt namn,
hvars riktiga form vi ej känna, under det att det
senare härstammar från 500-talet. - Ett förslag att i
Teutoburg-skogen (vid Grotenburg nära Detmold) uppresa
ett nationalminne åt A. väcktes på 1830-talet af den
tyske bildhuggaren J. E. von Bandel, hvilken sjelf
1838 började arbetet, och efter många uppoffringar
slutligen fullbordade det 1875, då det invigdes
(d. 16 Aug.). Det består af en 96 f. hög staty af
drifven koppar, stående på en 100 f. hög underbyggnad
i form af ett rundtempel med kupoltak. - Den tyska
literaturen är för öfrigt mycket rik på historiska
arbeten öfver A. Bland arbeten på den diktande eller
den bildande konstens område, hvilka sysselsätta
sig med den arininiska slägtens öden, äro mest
bekanta: Pilotys tafla "Germanici triumf, Kaulbachs
"Die Hermannsschlacht" och Münch-Bellinghausens
storartade skådespel "Fäktaren från Ravenna" (gifvet
äfven på K. stora teatern i Stockholm).
Arminius, Jakob, nederländsk teolog. Han
hette egentligen Harmensen l. Harmsen, var son
af en knifsmed och föddes 1560 i Oudewater i Syd-Holland.
Genom vidsträckta resor och långvariga studier vid flere,
både in-och utländska, universitet hade han förvärfvat
sig en ovanlig bildning. 1588 utnämndes han till predikant
i Amsterdam och uppträdde der med utomordentligt bifall.
Vid denna tid var den holländska kyrkan delad i tvänne
läger med anledning af Calvins stränga predestinationslära,
som redan länge rönt motsägelse inom denna kyrka. Ett
parti, som kallade sig supralapsarier (se d. o.) gingo så
långt, att de påstodo, det sjelfva syndafallet var
inbegripet i Guds eviga förutbestämmelse, under det
de s. k. infralapsarierna sökte mildra det hårda
och anstötliga i denna predestinationslära genom
påståendet att Gud först efter fallet bestämt vissa
menniskor till salighet och andra till osalighet. Till
detta senare parti slöt sig A. och öfvertygades efter
hand om skriftvidrigheten af en absolut predestination
öfver hufvud. Men då han i sina predikningar började
allt mera öppet uttala denna uppfattning, fick han snart
mottaga flerfaldiga beskyllningar för kätteri och blef
t. o. m. af de kyrkliga myndigheterna anklagad för
pelagianism (se d. o.). Striden fortsattes, äfven
sedan A. år 1603 mottagit kallelse att blifva professor
i Leyden. Särskildt en af hans kolleger, professor
Frans Gomarus (efter hvilken motpartiet kallade sig
gomarister), uppträdde der emot honom med mycken
häftighet. En generalsynod 1606 och ett emellan
A. och Gomarus anordnadt offentligt religionssamtal
i Haag 1608 kunde icke uträtta något synnerligt
till stridens biläggande, allra hälst som A., innan
ännu religionssamtalet hunnit afslutas, insjuknade
och dog, d. 19 Okt. 1609. Men hans anhängare
öfverlefde honom. I spetsen för dem ställde sig
Johan Uytenbogaert och Simon Episcopius. De gingo,
såsom ofta händer, vida längre än mästaren, bildade
ett eget kyrkosamfund (arminianer) och gjorde sig
omsider verkligen skyldiga till de pelagianska
villomeningar, från hvilka A. sjelf alltid hållit
sig fri. Redan 1610 inlemnade detta arminianska parti
till de holländska ständerna en i 5 artiklar affattad
s. k. "remonstrans" (remonstratio) och fingo till
följd deraf det nya namnet remonstranter. Snart
inleddes mot dem en förföljelse, som dock hade
en öfvervägande politisk anledning, i ty att
reinonstranterna gjorde gemensam sak med det
republikanska partiet, som var missnöjdt med prins
Moritz af Oranien och derför af honom betraktades
med allt annat än blida ögon. På synoden i Dortrecht
(1618-1619) fördömdes slutligen arminianismen, och
dess anhängare uteslötos ur kyrkans gemenskap. Efter
prins Moritz’ död (1625) förbättrades likväl deras
ställning, så att de 1630 fingo religionsfrihet
och kunde bygga sin första kyrka i Amsterdam, der
de äfven inrättade ett teologiskt seminarium. Deras
afvikelse från den reformerta läran inskränkte sig
emellertid, såsom redan är antydt, icke endast till
läran om nådavalet. Snart blef dock indifferentism
ett för sekten utmärkande drag, och detta banade
slutligen väg för neologien (se d. o.). Flere bland
remonstranternas teologer voro högst framstående
och hafva vunnit ett stadgadt rykte, särskildt
såsom skriftnttolkare. Utom Episcopius behöfva vi
endast nämna sådana män som Limborch (d. 1714),
Clericus (d. 1736) och Wetstein (d. 1754). Äfven den
berömde rättslärde Hugo Grotius räknade sig till
arminianismens anhängare.
J. H. B.
Armitage [-tedsch], Edward, engelsk historiemålare,
medlem af den k. akademien i London, föddes i nämnde
stad 1817. Han kom tidigt till Paris, der han blef
lärjunge af Delaroche, under hvilkens ledning han
gjorde så hastiga framsteg, att han fick biträda sin
lärare vid utförandet af den bekanta "hemicykeln"
i Ecole des beaux-arts. Efter hemkomsten till London
1843 tog A. första priset i tvänne täflingar. Hans
förnämsta arbeten äro fresker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
