- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf /
1229-1230

(1876) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Assonans

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.


folkvisorna, från de äldsta till vara
dagars. Ex. lemna följande tvänne verspar, af hvilka
det första har blott assonans, det senare verkligt
rim:

Lilla Kerstin tar på sig skarlakan })lä, Så rider
hon sig till konungens g«rd.

Och lilla Kerstin hon för sin fader steg, Och konungen
henne med ögonen neg.

På samma sätt i den tyska folkdiktningen.

Assonansen kan betraktas som det verkliga
rimmets historiske förelöpare, såsom den enklare
och ursprungligare form, hvarur den senare mer
konstnärlige formen utvecklade sig. Det mindre öfvade
örat fäste sig, naturligt nog, till en början endast
vid vokalernas samklang, men ett för välljud mera
utbildadt öra fordrade sedan äfven öfverensstämmelse
mellan de derefter följande konsonanterna. I
den franska medeltidsdiktningen se vi. denna
utveckling från assonans till rim försiggå. Der är
assonansen i st. f. rim den regelbundne och allmänne
konstformen ända till slutet af 12:te årh.; då först
aflöses assonansen af slutrimmet. Der sluta hela
strofer ("tirader"), med stundom ända till flere
hundra versrader, på betonad staf velse med samme
vokal, t. ex. ur dikten om Samt Alexis (från ll:te
årh.) parchamm, merc/t, Alex/s, escr/st, revmt. Äfven
den rika spanska ro man sliteraturen nyttjar än i
dag assonans såsom herskande rimform. Der slutar
hvarje versrad, en hel dikt igenom, på stafvelser
med samma vokaler, t. ex. crec-FdÄ, mentfra, Lina,
la v«da o. s. v. De spår af assonans, som man trott
sig finna i fornhögtyskan, äro tämligen osäkra. -
Assonans kan äfven ega rum mellan stafvelser i
samma versrad, såsom i den fornnordiske assonansen
(hvarom straxt nedan), eller såsom i denna versrad
(af Göthe): Da pfetft es und ge/gt es und kimget und
khrrt. Assonansen har här en ljudhärmande verkan. Der
en sådan ej afses, bör assonans inuti versen i
nutida rimmad diktning undvikas, emedan den förtager
slutrimmens verkan. Det har ock anmärkts som fel i
en viss svensk skalds versbyggnad, att han tillåter
sig oregelbundna assonanser inuti versen.

I den fornnordiska versläran utbildade
sig assonansen -på ett alldeles egendomligt
sätt. Der är den stafvelseslutande konsonanten
eller konsonantförbindelsen af så stor betydelse
för assonansen, att dels assonans med blott vokal
ytterst sällan nyttjas, och endast då stafvelserna
sluta på vokal, dels assonans t. o. m. kan ega rum
mellan stafvelser med olika vokaler, men med samma
slutande konsonanter. Den fornnordiske assonansen eger
rum, då i samma versrad tvänne betonade stafvelser
förekomma, hvilka sluta på samma eller likartade
ljud. Den fornnordiske assonansen, sådan vi finna
den redan i de tidigaste fornnordiska dikter, der
den förekommer, är af två slag: 1) hel-assonans,
Isl. aftalhending (hending, stafvelserim), och 2)
hal f-assonans, Isl. skofhending. Hel-assonans eger
rum, antigen då de båda stafvelserna ändas på samme
konsonant eller konsonanter och

hafva samme föregående vokal, t. ex. i Isl. IOT&-&
och orä-urn, eller - ett sällan förekommande slag
af hel-assonans - då de båda stafvelserna sluta med
samme vokal eller diftong, t. ex. i Isl. lid och
rå. Half-assonans eger rum, då de båda stafvelserna
hafva samme slutkonsonant (1. konsonanter), men
olika föregående vokaler, t. ex. i Isl. forä-um
och h^rö-ir. Stafvelserna af delades enligt den
gamla versläran så, som här skett, i det att till
första stafvelsen i osammansatta ord räknas så många
konsonanter, som kunna uttalas. Böjningsändelser,
i synnerhet r och s, samt afledningsändelser,
såsom l, n, r, v, j, behöfva dock icke medräknas vid
assonansen, hvarför t. ex. arft-i och Imrö-s bilda god
hel-assonans med hvarandra. I den äldsta fornnorska
poesien förekommer assonansen mycket sparsamt och
oregelbundet; i eddasångerna, som i regeln icke hafva
assonans, utan blott alliteration, förekommer assonans
här och der, t. ex. i Völuspå omkr. 20 gånger,
i Atla-mål, som af alla eddasånger har det största
antalet assonanser, omkr. 50 gånger i 103 vers. Sin
allmännaste användning och sin regelbundna utbildning
fick assonansen i det fornnordiska drottqvädet, en
versart med åttaradiga strofer och tre versfötter i
hvar rad, samt i dettas utvidgade fyrfotade form (på
isländska kallad hrynhenda eller liljiilag). Äfven i
de äldsta dikterna i drottqvädets versart förekommer
emellertid assonansen alldeles oregelbundet. Så har
det ålderdomliga Kråkomål (Ragnar Lodbroks dödssång) i
sina tio-rådiga strofer (en äldre form af drottqvädc)
blott, enstaka assonanser, stundom ända till O gånger
i hvar strof, men ofta blott l till 2 gånger, medan
i några strofer assonans alldeles saknas. Egendomligt
är, att i dessa äldsta spår af assonansens förekomst
half-assonansen är vanligare än helassonansen. Deraf,
såväl som af andra skäl, synes man kunna sluta, att
den fornnordiske assonansen icke har något samband
med den romanske (för hvilken ofvan redogjorts),
utan är en sjelf-ständig nordisk bildning. Det fina
öra för språkljudens harmoni, som nordbon i äldsta
tider röjer, måste inom versläran lätt föra till en
sådan utveckling af den från gemensam germansk tid
kände rimformen alliteration (se d. o.), att icke
endast stafvelsernas begynnelseljud, utan äfven
deras slutljud, i början oftast blott de slutande
konsonanterna, blefvo använda till höjande af
versens välljud. Men det är naturligt, att fordran
på än större välljud snart skulle framkalla likhet
äfven mellan de föregående vokalerna. Till en början
förekom detta slags rim blott tillfälligtvis, såsom
i Völuspå, men man vande sig småningom dervid,
och så uppväxte en verklig konstform, en märklig
nyskapelse af den fornnordiske anden. Ännu i dikter
af de äldste nainngifne fornnordiske skalderna,
såsom Brage och Tjodolf, är assonansens användning
ej fullt regelbunden, men under den konstmässiga
skaldediktningens tid blefvo snart stränga regler
gällande. I drott-qväde eller hrynhenda skulle enligt
dessa regler ett assonerande stafvelsepar finnas
i hvarje versrad, af hvilka det half-assonerande
borde stå

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 02:24:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaa/1229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free