Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atkyns, Robert - Atlakvida - Atlamål - Atlant, byggnadsk. Se Atlas - Atlanta - Atlantica - Atlantis - Atlantiska hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Atkyns (Atkins), Robert, engelsk jurist och
statsman, f. 1621 i Gloucestershire, d. på sitt gods
derstädes 1709. Han utmärkte sig städse för redbarhet
och sträng opartiskhet. Berömd blef A. genom sitt
frimodiga uppträdande i processerna mot lord Russell
(1683) och sir Williams (1684). Från 1690-92 var han
talman i öfverhuset.
Atlakvida (Atles qväde), Isl., en af hjeltesångerna
i den poetiska eddan, utgör en del af den sång-krets,
som behandlar Sigurd Fafnesbanes samt hans makas
och svågrars bragder och lefnadsöden.
Atlamål, en af hjeltesångerna i den poetiska eddan,
afhandlar, ehuru i enskildheter utförligare, samma
ämne som Atlakvida.
Atlant, byggnadsk. Se Atlas.
Atlanta, hufvudstad i nord-amerikanske staten
Georgia, i en sund och fruktbar trakt. 21,789
innev. (1870). A. är föreningspunkten i sydstaternas
jernvägssystem. Stapelort för säd och bomull. - År
1864 (d. 22 Juli) angreps staden af unionsgeneralen
Sherman, som der inneslöt de konfedererades general
Hood. D. l Sept. s. å. utrymdes A. af Hood och togs
då i besittning af Sherman.
Atlantica är det vanliga namnet på ett ryktbart
arbete (i 4 band) af Olof Rudbeck den äldre. Dess
egentliga titel är "Atland eller Manheim". Det
trycktes 1675-1702 i Upsala.
Atlantis är namnet på en förmodad stor ö eller
ett fastland, som under tertiärtiden och början af
qvartärtiden - då fördelningen mellan haf och land var
helt olika mot nu - skulle hafva legat i Atlantiska
oceanen, mellan Europa och Amerika, och med sin
norra gräns nått ända upp till Island. Visserligen
har man icke några säkra bevis för riktigheten
af ett sådant antagande, men man har derigenom
sökt förklara förekomsten, i mellersta och södra
Europas tertiärlager, af en flora med utpräglad
tropisk-amerikansk karakter. Ursprungligen var
historien om Atlantis endast ett fantasifoster inom
den grekiska filosofien och poesien. E. E.
Atlantiska hafvet upptager vid pass 1/5 af jordens
hela vattenyta. Dess längd anslås till omkring
15,000 kilom. (2,000 mil), dess största bredd
till ung. 6,350 kilom. (850 mil); ytan täcker
(i rundt tal) 90 mill. qv.-kilom. (1,630,000
qv.-mil). Till följd af de många och betydliga
inskärningarna och utböjningarna i de kontinentala
massor, som bilda kusterna mot v. och ö., eger
detta haf en större kustlängd än alla öfriga haf
tillsammans. Anmärkningsvärd är öfverensstämmelsen
mellan de båda kusternas böjningar: Labrador och
Nordsjön, Mejicanska viken och vestra Afrika,
Brasilien och Guineabukten motsvara hvarandra. -
Öbildningar förekomma nästan uteslutande i Europas och
Amerikas närmaste granskap. För öfrigt märkas allenast
Island och Färöarna mellan Europa och nordligaste
Amerika; Azorerna och Bermudas-öarna mellan Europa
och mellersta Amerika; S:t Helena, Ascension och
Tristan da Cunha mellan Afrika och Syd-Amerika, samt
Falklandsöarna, Södra Georgien och Sandwichsland på
gränsen till Södra Polarhafvet. Samtliga
dessa öar kunna naturligtvis betraktas såsom
de uppstickande spetsarna af de högslätter och
bergskammar, som döljas af vågorna. Noggranna
djuplodningar i alla riktningar, men förnämligast inom
den norra hälften af Atlantiska hafvet, hafva satt
oss i stånd att bilda oss en ungefärlig föreställning
om hafsbottnens beskaffenhet. Hufvuddragen deri äro:
tvänne utanför kusterna, i riktning från n. till
s. löpande parallella djupa insänkningar, hvilka
skiljas åt genom en bred, tämligen jämn tvärrygg,
som ingenstädes sänker sig till mer än 10,000 f. djup
under hafsytan. Det största säkert pejlade djupet
- omkr. 8,000 m. (4,000 famnar) - finnes mellan
Bermudasöarna och New-Foundlands bankar.
Bestämmande för hela systemet af de atlantiske
hafsströmmarna är den från Biafra-viken af
Guineabukten utgående eqvatorialströmmen, som når
Syd-Amerikas fastland ung. vid Kap S:t Roque. Der
grenar han sig i två armar, af hvilka den sydlige
följer kusten, till dess han afmattad ger vika för
den antarktiske s. k. Kap Horns-strömmen och tager en
åt ö. återgående riktning, men åter af de rundtom
Afrikas sydspets sig böjande, från ö. kommande
starkare strömningarna (Mozambique-strömmen) tvingas
att taga en nordlig riktning längs Södra Afrikas
vestra kust, till dess han i Guineaviken återknyter
sambandet med eqvatorialströmmen. Sålunda uppstår i
Syd-Atlanten en väldig kretsande hafsström, hvars midt
upptages af vattenmassor, som äro jämförelsevis fria
från strömningar. Den från Kap S:t Roque utgående
nordliga förgreningen af eqvatorialströmmen följer
Brasiliens och Guyanas kust, tränger sig in mellan
Antillerna, följer Central-Amerikas och Mejicos
kuster och bryter sig, förstärkt med Rio del
Nortes och Mississippis vattenmassor, vid Florida
ut ur Mejicanska vikens "heta kittel". Detta är
ursprunget till den bekante Golfströmmen, hvars
mörkblå vatten, starka salt-halt, höga temperatur
(ända till 31° C.) och snabba fart (ända till 3 mil
i timmen) under förste delen af dess lopp skarpt
sticka af mot de omgifvande vattnen. Längre upp
mot n. förlora nyssnämnde utmärkande egenskaper
i styrka; en blandning eger småningom rum med de
omgifvande vattnen, och intensiteten ersattes af en
betydligt ökad bredd; från ursprungliga 35 sjömils
bredd når denne ström vid Kap Hatteras 75 mils och
tränges då åt ö. af den norrifrån anryckande
polarströmmen från Grönland och Labrador. Allt mer breder
derefter Golfströmmen solfjäderformigt ut sina rike
grenar: en kan följas uppefter Norges vestkust ända
till Spetsbergen - ja ännu vid och bortom Novaja-
Semlja har man velat spåra hans verkningar; en
annan gren skjuter in i Biscayaviken och fortsättes
derifrån norrut af Rennel-strömmen, hvilken ofta nog
drifver de i Engelska kanalen inlöpande fartygen
in på Scillyöarnas skär; en tredje brytes vid Kap
Finisterre i sydlig riktning och tränger sig genom
Gibraltar sund in i Medelhafvet; en fjerde vänder sig
mot Azorerna och går derpå i sydlig riktning längs
Afrikas vestkust, till dess äfven der en sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
