Print (PDF) - On this page / på denna sida - Atkyns, Robert - Atlakvida - Atlamål - Atlant, byggnadsk. Se Atlas - Atlanta - Atlantica - Atlantis - Atlantiska hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A'tkyns (A t kin s), Robert, engelsk jurist och statsman, f. 1621 i Gloucestershire, d. på sitt gods derstädes 1709. Han utmärkte sig städse för redbarhet och sträng opartiskhet. Berömd blef A. genom sitt frimodiga uppträdande i processerna mot lord Russell (1683) och sir Williams (1684). Från 1690-92 var han talman i öfverhuset. Atlakvida (Atles qväde), Isl., en af hjelte-sångerna i den poetiska eddan, utgör en del af den sång-krets, som behandlar Sigurd Fafnesbanes samt hans makas och svågrars bragder och lefnadsöden. Atlamål, en af hjeltesångerna i den poetiska eddan, afhandlar, ehuru i enskildheter utförligare, samma ämne som Atlakvida. Atla'nt, bycignadsk. Se Atlas. Atlanta, hufvudstad i nord-amerikanske staten Georgia, i en sund och fruktbar trakt. 21,789 innev. (1870). A. är föreningspunkten i sydstaternas jernvägssystem. Stapelort för säd och bomull. - Ar 1864 (d. 22 Juli) angreps staden af unionsgeneralen Sherman, som der inneslöt de konfedererades general Hood. D. l Sept. s. å. utrymdes A. af Hood och togs då i besittning af Sherman. Atla ntica är det vanliga namnet på ett ryktbart arbete (i 4 band) af Olof Rudbeck den äldre. Dess egentliga titel är "Atland eller Manheim". Det trycktes 1675-1702 i Upsala. Atla ntis är namnet på en förmodad stor ö eller ett fastland, som under tertiärtiden och början af qvartärtiden - då fördelningen mellan haf och land var helt olika mot nu - skulle hafva legat i Atlantiska oceanen, mellan Europa och Amerika, och med sin norra gräns nått ända upp till Island. Visserligen har man icke några säkra bevis för riktigheten af ett sådant antagande, men man har derigenom sökt förklara förekomsten, i mellersta och södra Europas tertiärlager, af en flora med utpräglad tropisk-amerikansk karakter. Ursprungligen var historien om Atlantis endast ett fantasifoster inom den grekiska filosofien och poesien. E. E. Atlantiska hafvet upptager vid pass % af jordens hela vattenyta. Dess längd anslås till omkring 15,000 kilom. (2,000 mil), dess största bredd till ung. 6,350 kilom. (850 mil); ytan täcker (i rundt tal) 90 mill. qv.-kilom. (1,630,000 qv.-mil). Till följd af de många och betydliga inskärningarna och utböjningarna i de kontinentala massor, som bilda kusterna mot v. och ö., eger detta haf en btörre kustlängd än alla öfriga haf tillsammans. Anmärkningsvärd är öf-verensstämmelsen mellan de båda kusternas böjningar: Labrador och Nordsjön, Mejicanska viken och vestra Afrika, Brasilien och Guineabukten motsvara hvarandra. - Ö bildningar förekomma nästan uteslutande i Europas och Amerikas närmaste granskap. För öfrigt märkas allenast Island och Färöarna mellan Europa och nordligaste Amerika; Azorerna och Bermudas-öarna mellan Europa och mellersta Amerika; S:t Helena, Ascension och Tristan da Cunha mellan Afrika och Sy d-Amerika, samt Falk-landsöarna, Södra Georgien och Sandwichsland på gränsen till Södra Polarhafvet. Samtliga dessa öar kunna naturligtvis betraktas såsom de uppstickande spetsarna af de högslätter och bergskammar, som döljas af vågorna. Noggranna djuplodningar i alla riktningar, men förnämligast inom den norra hälften af Atlantiska hafvet, hafva satt oss i stånd att bilda oss en ungefärlig föreställning oin hafsbottnens beskaffenhet. Hufvuddragen deri äro: tvänne utanför kusterna, i riktning från n. till s. löpande parallella djupa insänkningar, hvilka skiljas åt genom en bred, tämligen jämn tvärrygg, som ingenstädes sänker sig till mer än 10,000 f. djup under hafsytan. Det största säkert pejlade djupet - omkr. 8,000 m. (4,000 famnar) - finnes mellan Bermudasöarna och New-Foundlands bankar. Bestämmande för hela systemet af de atlan-tiske hafsströmmarna är den från Biafra-viken af Guineabukten utgående eqvatorialström-men, som når Syd-Amerikas fastland ung. vid Kap S:t Roque. Der grenar han sig i två armar, af hvilka den sydlige följer kusten, till dess han afmattad ger vika för den antarktiske s. k. Kap Horns-strömmen och tager en åt ö. återgående riktning, men åter af de rundtorn Afrikas sydspets sig böjande, från Ö. kommande starkare strömningarna (Mozambique-strömmen) tvingas att taga en nordlig riktning längs Södra Afrikas vestra kust, till dess han i Guineaviken återknyter sambandet med eqvatorialströmmen. Sålunda uppstår i Sy d-Atlanten en väldig kretsande hafsström, hvars midt upptages af vattenmassor, som äro jämförelsevis fria från strömningar. Den från Kap S:t Roque utgående nordliga förgreningen af eqvatorialströmmen följer Brasiliens och Guyanas kust, tränger sig in mellan Antillerna, följer Central-Amerikas och Mejicos kuster och bryter sig, förstärkt med Rio del Nortes och Mississippis vattenmassor, vid Florida ut ur Mejicanska vikens "heta kit-tel". Detta är ursprunget till den bekante Golfströmmen, hvars mörkblå vatten, starka salt-halt, höga temperatur (ända till 31° C.) och snabba fart (ända till 3 mil i timmen) under förste delen af dess lopp skarpt sticka af mot de omgifvande vattnen. Längre upp mot n. förlora nyssnämnde utmärkande egenskaper i styrka; en blandning eger småningom rum med de omgifvande vattnen, och intensiteten ersattes af en betydligt ökad bredd; från ursprungliga 35 sjömils bredd når denne ström vid Kap Hatteras 7*5 mils och tränges då åt ö. af den norrifrån anry ekande polar strömmen från Grönland och Labrador. Allt mer breder derefter Golfströmmen solfjäderformigt ut sina rike grenar: en kan följas uppefter Norges vestkust ända till Spetsbergen - ja ännu vid och bortom No väj a-Semlja har man velat spåra hans verkningar; en annan gren skjuter in i Biscayaviken och fortsattes derifrån norrut af Rennel-strömmen, hvilken ofta nog drifver de i Engelska kanalen inlöpande fartygen in på Scillyöarnas skär; en tredje brytes vid Kap Finisterre i sydlig riktning och tränger sig genom Gibraltar sund in i Medelhafvet; en fjerde vänder sig mot Azorerna och går derpå i sydlig riktning längs Afrikas vestkust, till dess äfven der en sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
