Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterbom, Per Daniel Amadeus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förbundet, som till 1810 verkat mera enskildt såsom
literärt samfund, upphörde då med sina sammankomster,
och i stället slöto sig dess medlemmar tillsammans
för att genom utgifvandet af tidskrifter arbeta för
de nya idéernas utbredning. Dessa tidskrifter voro
(oberäknadt den af Askelöf utgifna "Polyfem") först
"Phos-phoros" (1810-1813), sedan den af A. 1812 -1822
redigerade "Poetisk kalender" samt den likaledes
af A. i förening med Palmblad såsom hufvudredaktör
utgifna "Svensk Litteraturtidning" (1813-1824). Redan
i Polyfem hade A. uppträdt med åtskilliga stycken,
såsom en samling Xenier, efter föredömet af de
bekanta xe-nierna i Schillers "Musenalmanach", och den
satiriska dikten Rimmar bandet, som på ett särdeles
häftigt sätt anfaller Leopold och den gamla skolans
öfrige koryféer. Första häftet af Phosphoros utkom
i Juli 1810. I den derefter upplågande striden (se
vidare Romantiska skolan) deltog A. både som skald,
filosof och kritiker. Såsom kritiker delade han under
denna period af sin lefnad det fel, som i allmänhet
vidlådde den nya skolans medlemmar: en omåttlig
bitterhet och våldsamhet, hvilka ytterligare stegrades
genom den hvassa och bitande inotkritiken. Man kan ej
neka, att A. under inflytelsen af denna sinnesstämning
gjorde sig skyldig till minst lika stor ensidighet
som hans motståndare. I Atterboms karakter, ehuru
i grunden fridsam och vänlig, fans nämligen icke
så litet öfvermod och sjelf-förtroende. Han tog
dessutom intryck från de tyske romantikerna,
hvilka nästan ansågo grofhet i tillmålen som en
förtjenst. Dock finnas redan från denna tid uppsatser
af A., hvilka, i synnerhet då de berörde ämnen, som
ej stodo i omedelbart sammanhang med den pågående
striden, tycktes förebåda de egenskaper, som deras
författare en gång, efter mognad erfarenhet och
sedan partilidelserna försvunnit, skulle lägga i
dagen såsom konstdomare och literär häfdatecknare. -
I sina filosofiska och estetiska afhandlingar från
denna tid gjorde sig A. skyldig till mycken dunkelhet
och svårfattlighet. Äfven i detta fall får orsaken
till stor del sökas hos de tyske förebilderna. Den
Schellingska filosofien, hvilken - med sina läror
om det andligas och det sinligas absoluta identitet,
sin poetisk-panteistiska natursymbolik och sin höga
uppskattning af konsten och konstnären - skulle
tjena såsom grundval för den nya skolans religiösa
och estetiska åsigter, framställdes af sin mästare
på ett tämligen oredigt och kaotiskt sätt, hvilket
ej blef bättre vid hennes öfverflyttning på svensk
mark. Emellertid kan ej nekas, att den nya skolan
genom den af henne framkallade diskussionen verkade
ganska mycket godt och i synnerhet på det estetiska
området väsentligen bidrog att utreda åtskilliga
vigtiga frågor. (Se t. ex. Atterboms framställning af
poesiens hufvudarter i en recension af Hammarskölds
"Poetiska studier", i Svensk Litt.-tidn. för 1814,
samt en recension af tidskriften Idunas åttonde häfte,
i samma tidning tor 1820.) I religiöst hänseende
anslogs A. mäktigt af Scbellingianismens löften
att återföra
verlden till en sann kristendom, att försona
tro och vetande, religion och filosofi; men hans
sunda moraliska instinkt räddade honom från de
förvillelser (religiös obskurantism och sedlig
slapphet), till hvilka den tyska romantiken i
sina yttersta konseqvenser ledde. - Atterboms mest
betydande verksamhet under denna tid var dock hans
skaldskap. Ehuru nästan alla hans dikter såväl i
tankar som i uttryck mer eller mindre lida af det
romantiska dunklet och oftast äro belastade med en
mängd grant klingande ord och fraser, röja sig stora
poetiska anlag äfven i de tidigaste af dem. Till
de bästa (de blefvo sedan af skalden omarbetade)
höra det redan i första häftet af Phosphoros
intagna Erotikon (1809), vidare Mina önskningar
(1805), Till aftonstjernan (1807), Till timmarna
(1807), Bergvandraren (1811), Eolsharpan (1814),
Den nye Blondel (1814), en imitation efter Göthes
"Der neue Amadis", och Sjöqmnnan (1814). I Poetisk
kalender för 1812 offentliggjordes den första
samlingen af diktkransen Blommorna, der skalden,
i öfverensstämmelse med sin åskådning af naturen
såsom endast en annan sida af den andliga verlden, i
blommorna symboliskt inlägger menskliga stämningar och
känslor. De i 1812 års kalender intagna "blommorna"
utgjorde 11; i 1837 års diktsamling uppgingo de till
37. Många bland dessa dikter (Rosen, Rosen än en gång,
Liljekonvaljen, Tusenskönan, Sippan m. fl.) höra till
det skönaste A. skrifvit. Sällan har han så som i dem
lagt i dagen sin underbara förmåga att musikaliskt
beherska och bilda språket. Till Atterboms äldre
dikter hör slutligen äfven det i Poetisk kalender för
1814 utgifna fragmentet af (det aldrig fullbordade)
sagospelet Fo-fjel Ila, kanske det af hans stycken,
der man finner hans natursymbolik på det klaraste
och mest tilldragande sätt uttalad. - A. deltog
äfven med värme i Geijers och Afzelii bemödanden att
till nytt lif återväcka våra gamla folkvisor, och
i Poetisk kalender för 1816 införde han en samling
af svenska fornsånger, den s. k. Nordmannaharpan,
jämte ett förord, i hvilket han uttalade sin åsigt
om den äkta folklige sångens stora betydelse och
poetiska värde. A. hade under dessa år (1810-1817)
lefvat i ständiga strider, hvilka, i förening med
den starka överansträngningen, hos honom verkade
en öf-verretning, som ganska menligt inverkade på
hans af naturen ej starka helsa. Han började snart
också sjelf inse, att han såsom hufvudman för ett
kämpande parti befann sig i en ställning, som ej
öfverensstämde med hans anlag och böjelser. Vid denna
tid (1817) bereddes honom genom några vänners välvilja
tillfälle att företaga en längre resa i Tyskland och
Italien. A. koin derunder i nära beröring med flere af
sin tids mest framstående personer, såsom Stoffens,
W. Muller, Ruckert, Schelling och Thor-valdsen,
samt befäste vänskapen med Amalia v. Helvig, med
hvilken han redan 1816 under hennes besök i Sverige
hade stiftat en förtrolig bekantskap. Bland hans
dikter från denna resa bör kanske nämnas den vackra,
på tyska skrifna sången An Schelling an seinem 42;sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
