- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf /
1297-1298

(1876) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterbom, Per Daniel Amadeus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.


geburtstage. Hösten 1819 återkom A. till
fäderneslandet. Redan 1815 hade han tagit filosofiska
graden. Vid sin hemkomst utsågs han till lärare
i tyska språket och literaturen för kronprinsen
Oskar. Två år derefter utnämndes han till docent
i historia vid universitetet i Upsala, 1824 till
adjunkt i filosofi vid samma universitet och 1828
till professor i teoretisk filosofi; 1835 intog han
den straxt förut nyinrättade lärostolen i estetik
och modern literatur.

Efter hemkomsten från sin utländska resa
frigjorde sig A. alltmera från partilidelsernas
inflytande. Visserligen deltog han fortfarande i
striden mellan akademister och fosforister, men
dels blef hans skrifsätt värdigare och lugnare,
dels längtade han mycket efter en försoning, hvilket
framgår bl. a. af de vackra styckena Recensionsblommor
och Fridsrop, tillsammans intagna i Poetisk kalender
för 1821. Fortsättande sin verksamhet som skald och
estetiker, utvecklade sig A. småningom till allt
större klarhet och sjelf-ständighet. Hans lyriska
dikter efter denna tid, allt mera fria från dunkel
och bombast, fylldes af ett klarare och bestämdare
tankeinnehåll, utan att derför i mindre grad än de
äldre dikterna fängsla genom sitt vackra, melodiska
språk; och den rena känsla, den varma stämning,
som redan förut utmärkt Atterboms sångmö, blef
nu så mycket djupare och innerligare. Romantisk
skald förblef A. alltid; någonting läng-tansfullt,
från det hvardagliga lifvet bortvändt, är städse ett
framträdande drag i hans dikter. Allmännast bekanta
bland hans lyriska stycken äro de i Lycksalighetens
ö intagna, af hvilka en del (Säg mig, vackra bi,
du lilla, Hulda rosa, Anderöst in. fl.) tillhöra
hans tidigare period. Sådana stycken som i förste
delen Ungmön i lunden pä jagtnätet band, Vindarnas
sånger, Svan-hvits sång om tusenskönan, Dryckessång,
och i andre delen Sång jrån sjön ("Blank står
himlabågen") och siste sången ur Astolfsqvädet
("Och dvärgarna hamra så flitigt i tjäll") skola
alltid räknas såsom perlor af svensk lyrik. Bland
Atterboms öfriga mindre dikter nämna vi Till min
ungdom, Konstlära, Saga samt den hänförande sköna
sången Till min hustru den 20 Juni 185i, diktad
till deras silfverbröllopsdag. Atterboms förnämsta
dikt är sagospelet Lycksalighetens ö, som har sina
mönster i de af Tieck diktade sagodramerna - en
art af skaldskap, i hvilket nyromantikerna trodde
sig hafva funnit det högsta slag af poesi, såsom en
sammansmältning af epos, lyrik och drama. Såväl i
val af ämne som i det sätt, hvarpå detta blifvit
behand-ladt, står dock A. vida öfver sina tyske
förebilder. Den ursprungliga sagan utvidgade sig
under hans behandling till en hel verldsbild; han
söker i densamma gifva ett svar på lifvets frågor
från den nyromantiska verldsåskådningens ståndpunkt,
sådan som A. tillegnat sig densamma. Diktens hjelte,
Astolf, är besjälad af nyromantikens eget patos:
längtan efter det sköna, efter poesien. Drifven af
denna längtan och af motvilja för den omgifvande
prosaiska verkligheten, uppsöker han Lycksalighetens
ö och njuter der, uppgången i kärleken till det i
sin-neverlden förverkligade sköna, en ostörd säll-

het. Denna sällhet skulle för de tyske
nyromantikernas uppfattning hafva varit fullt
tillfredsställande. A. insåg dock - och deri
visar sig hans högre sedliga ståndpunkt - att ett
sådant sjelfviskt öfvergifvande af verkligheten
icke är berättigadt, och att menniskan derigenom
sviker de pligter hon på jorden blifvit satt att
fylla. Medvetandet derom vaknar hos Astolf, och
under känslan af sin skuld vänder han tillbaka till
sitt hemland för att der söka försona sin långa
o verksamhet. A. var dock för mycket nyromantiker
för att utan vidare stanna vid detta erkännande af
det praktiskas rätt. Fastän i Astolfs öde ligger
ett medgif-vande, att denna rätt icke kan försummas
utan att ådraga den felande en skuld, uttalar dock
skalden i mångfaldiga vändningar, att den längtan
till det sköna, hvaraf Astolf är besjälad, dock är
ett uttryck af menniskans innersta väsende, hennes
slägtskap med det gudomliga; den skall derför "svälla,
tills den sprängt sitt skal"; i en högre verld finner
den sitt mål och sin förklaring. I teckningen af sina
personer har A. obestridligen lyckats så mycket,
som med ett sådant ämne var möjligt. Astolf är
oaktadt sitt drömmande lynne en lefvande, kraftig
personlighet. Hjeltinrian, Felicia, det sköna, och
hennes tärnor, de sköna konsterna, äro allegoriska
figurer; men skalden har med beundransvärd konst
förstått att äfven åt dem gifva ett varmt, individuelt
lif. Scenerna i den första afdelningen, som skildra
lifvet på Lycksalighetens ö, vittna i allmänhet
om en fantasi, en glöd och en färgrikedom, hvaraf
endast den äkta skalden är mäktig. (Förste delen af
Lycksalighetens ö utkom 1824, andre delen 1827; i ny
bearbetning utgafs arbetet 1854. 3:dje uppl. 1875).

Såsom universitetslärare i filosofi måste A. under
sin tidigare mannaålder egna sig åt studier i denne
vetenskap, och ett resultat deraf är hans år 1835
utgifna arbete Studier till filosofiens historia och
system, l:sta bandet. Hans egentliga håg stod dock åt
estetiken och literatur-historien, och hans studier
i dessa ämnen buro frukt i en mängd recensioner och
uppsatser. Med växande förkärlek egnade han sig åt
sina forskningar i Sveriges vittra häfder, tills han
slutligen i sina Svenska siare och skalder (1841-
55; 2:dra uppl. 1862-63, suppl. 1864) skänkte sitt
folk ett arbete, som med rätta blifvit upp-skattadt
såsom ett synnerligen framstående verk af literär
häfdateckning. Med en finhet i uppfattningen,
en sorgfällighet i utförandet, som vittnar om en
lefvande kärlek till ämnet, och med en klarhet
i framställningen, som vida skiljer sig från hans
forna dunkla och svår-fattliga stil, skildrar han der
den svenska vitterhetens historia från Stjernhjelm
till och med -det Gustavianska tidehvarfvet. Det
kan visserligen ej nekas, att en lätt förklarlig
förkärlek kommit honom att i allt för ljus dager
framställa de personer (Svedenborg, Thorild), hvilka
den nya skolan betraktade som sina själsfränder och
förelöpare, liksom äfven hans lifliga fantasi stundom
förledde honom till mindre varsamhet i meddelandet
af faktiska uppgifter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:20:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaa/1297.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free