Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Attika - Attika - Attila
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1301
Attika-Attila.
1302
hvilken året om är vattenförande samt bildas af
två armar, den ene från Pentelikon, deri andre
från Parnes. Kephissos flyter genom slättlandet
på vid pass J/4 mils afstånd från Athen och mynnar
ut i bukten Phaleron, ö. om Pmeus. Under den heta
årstiden når denna flods vatten dock icke fram till
utloppet, emedan det på slättbygden afledes i en mängd
kanaler till fältens bevattnande. Obetydlig är den på
norra sluttningen af Hymettos upprinnande Ilissos,
hvilken begränsar stadens område i ö. och s., men
kort derefter förlorar sig i den torra marken. I n.,
på gränsen mot Beotien och hufvudsakligen tillhörande
detta landskap, flyter floden Asopos. - Jordmånen
i Ättika är mager. Endast ett tunt lager af mylla
betäcker kalkstenen, hvilket, i förening med den
bristfälliga bevattningen och luftens ovanliga
torrhet, gör att landet ej i någon högre grad
egnar sig för sädesodling. Icke häller är vinet
af ädlare slag. Deremot hafva Ättikas fikon och
oliver i alla tider varit ryktbara för sin utsökta
godhet. Olivens stora värde för Ättikas innebyggare
har sagan uttryckt genom att låta gudinnan Athene,
medelst det första olivträdets frambringande,
förvärfva sig rätt att dyrkas såsom landets
skyddsgudinna. Den attiska ullen var fordom högt
prisad för sin finhet, och boskapsskötsel är nu såsom
förr en vigtig näringsgren. Luften är ovanligt lätt
och genomskinlig, och de till större delen skoglösa
bergen bryta ljuset i vexlande skiftningar, hvilket
i synnerhet vid solnedgången brukar framkalla de
praktfullaste färgspel.
Ättikas innebyggare under den klassiska tiden
berömde sig af att vara "autoktoner", d. v. s. födda
af Ättikas egen jord, ej invandrade från annat
håll. Detta innebär så till vida någon sanning,
som den ioniske stammen, sedan han i urminnes
tid tagit landet i besittning, ej i likhet med
öfriga grekiska stammar förjagades från sina
hemvist af nya folkvandringar. Ättikas befolkning
på peloponnesiska krigets tid uppskattas till
80,000-100,000 fria och ung. 400,000 slafvar, utom
vid pass 40,000 skyddsborgare (metoiker) - således
till öfver500,000. Landet var sedan Kleisthenes’
tid indeladt i tio phyler, hvilka sedan ökades till
tretton. För alla dessa utgjorde Athen med hamnstaden
Pi-raeus den gemensamme politiske medelpunkten. För
öfrigt funnos, om man undantager det n. v. om Athen
belägna Eleusis, frejdadt genom sitt Demeter-tempel
och sina mysterier, endast obetydliga landsbyar. -
I det nuv. konungariket Grekland är Ättika med ön
Salamis en s. k. eparki, hvilken tillsamman med
Megaris, Beotien och ^Egina bildar nomarkien "Ättika
och Beotien". Ättika med Salamis räknade 1870 inemot
77,000 innebyggare. Större delen af denna befolkning
är af albanesisk härkomst, och albanesiskan är det
språk, som allmännast talas på Ättikas landsbygd.
A. M. A.
A’ttika 1. A11! k, byggnadsk., ett antingen rundt om
en hel byggnad eller, vanligast, på någon af densammas
hufvuddelar och alltid Öfver taklisten befintligt,
vågrätt afslutadt, dekorativt byggnadsparti, ofta
bärande statyer,
sinnebilder eller inskrifter, häntydande på
byggnadens bestämmelse. Ättikan var en för den
antika byggnadskonsten egendomlig anordning, som
sedermera med begärlighet upptogs af renais-sancen. -
De fleste triumfbågar hafva ättika öfver hela
byggnaden. K. biblioteket i Stockholm har en sådan
öfver midtpartiet. A. T. G. A’ttila, hunnernas konung,
son af Mundzuk, efterträdde jämte sin broder Bleda,
433 e. Kr., sin farbroder Rugilas i väldet öfver de
hunniska skarorna i Pannonieri (vestra Ungern). Efter
att hafva genom ett lönmord undanrödt brodern
(444), förenade A. under sin spira alla de hunniske
stammarna. Till tron på hans stora makt bidrog den
bland hans landsmän utbredda sägnen, att han funnit
krigsgudens svärd. Småningom bildade han af alla de
till språk, härkomst och seder skilde stammarna mellan
Volga och Rhen ett ofantligt stort folkförbund. De
germanska folken (östgoter, ge-pider, ruger,
heruler, longobarder, thuringare och burgunder),
många slaviska stammar och de turanske kazarerna
lydde Attilas herskare-ord och kämpade under hans
fanor. För det östromerska riket blef detta oerhörda
välde en farlig granne. Kejsar Theodosius sökte derför
splittra Attilas makt genom att uppvigla kazarerna
mot honom. Men A. kufvade upproret i hast och inbröt,
sedan han af kejsaren fått sina anspråk på upprättelse
tillbakavisade (447), på Balkan-halfön och framträngde
ända till Thermopylse och Konstantinopel. 70 städer
förstördes, oerhördt rika byten togos och i tre
drabbningar blef kejsaren slagen, hvarefter han
ändtligen måste beqväma sig till en fred, i hvilken
han afträdde södra Donaustranden och förband sig
till en årlig tribut af 2,100 skalp, guld. Mot
Theodosii kraftige efterträdare, Mar-cianus (450),
kunde A. ej uträtta något, och han vände sig derför
mot vester, dertill föranledd äfven af tvisterna i det
vestromerska riket. Från sitt ståndläger, i närheten
af det nuv. To-kaj i Ungern, bröt han (Jan. 451) upp
i spetsen för sin här, tågade genom södra Tyskland,
hvars stammar han tvang att sluta sig till honom, gick
med 500,000 krigsmän öfver Rhen och ryckte fram ända
till Orleans. Förödelse, mord och brand betecknade
hans väg; enligt folktron växte intet gräs mera der
Attilas häst hade trampat. Den vestromerske fältherren
Aetius hade emellertid lyckats förena vestgoter,
burgunder, franker, alaner m. fl. folk under sitt
befäl och ryckte mot A., som vid underrättelsen derom
upphäfde belägringen af Orleans och drog sig tillbaka
öfver Seine. På Katalau-niska fälten (sannolikt i
trakten af Troyes) sammanträffade båda härarna (hösten
451). Mer än 200,000 krigare, bland dem vestgoternas
konung Teodorik, skola hafva stupat i striden. A.,
som blifvit tvungen att förskansa sig inom sin
vagnborg, ansåg slutligen sitt läge så farligt,
att han började bygga ett bål, för att i nödfall
söka sin död i lågorna. Men fienderna, nöjda med
det vunna resultatet, läto honom draga sig tillbaka
öfver Rhen. Hans kraft var dock icke bruten. Nästa vår
(452) inföll han i norra Italien. Många af dess städer
(Aquileja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
